Premium

Upp till ytan! 60 år sedan Vasa lyftes från sin lervagga

Vasa ser dagens ljus för första gången på 333 år, den 24 april 1961. Foto: TT
Grafik: Jonas Askergren Källa: Vasamuseet Foto stora bilden: Johan Bergling, Vasamuseet/SMTM
Vasaskeppet kom att bli det mest kända svenska örlogsfartyg. Men som känt inte främst för att ha varit sin tids mest kraftfulla krigsskepp, utan för dess omedelbara förlisning efter sjösättningen. Det bärgade fartyget är en välkänd turistmagnet på Vasamuseet i Stockholm. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT
Flera misslyckade bärgningsförsök utfördes efter förlisningen den 10 augusti 1628. De flesta av Vasas kanoner bärgas fram till år 1665, efter introduktionen av en ny uppfinning: dykarklockan. Teckningen av en 1600-talsdykarklocka är gjord av italienaren Francesco Negri på 1660-talet, efter ett besök i Stockholm då han såg bärgningen av Vasas kanoner som pågick. Foto: FRANCESCO NEGRI
Propplodet som användes för att ta upp det första provet från det som visade sig vara Vasa tillverkades till stor del av Palmstiernas Mekaniska Verkstad. Foto: FREDRIK SEDERHOLM
Det ena märket av två på Vasa där propplodet landade och prov på träet togs. Foto: FREDRIK SEDERHOLM
Trots riskerna med undervattensarbetet så förflöt de två år som Marinens dykare arbetade med att gräva de sex tunnlarna, eller fem tunnlar och grop under aktern för att vara exakt, utan allvarliga incidenter och personskador. På bilden arbetar en av dykarna med att täta alla de bulthål som fanns i Vasa inför det sista lyftet ovan ytan. Foto: OKÄND FOTOGRAF/VASAMUSEETS ARKIV/SMTM
Ingenjören och dykaren Arne Zetterström tog fram den typ av högtrycksspruta som användes vid arbetet med tunnlarna under Vasa. Sprutan fungerar för användning vid undervattensarbete genom att vattenflödet delas upp i en stråle framåt och en bakåt för att balansera upp trycket. Då försvinner den rekyleffekt som vanliga högtryckssprutor har – och som skulle göra det omöjligt att arbeta med arkeologi och liknande under vatten. Foto: PETER ISOTALO/WIKIMEDIA
Foto: OKÄND FOTOGRAF/VASAMUSEETS ARKIV/SMTM
Mariningenjören Anders Franzén och dykarbasen Per Edvin Fälting. Foto: Okänd fotograf, Vasamuseets arkiv/SMTM
Arbete ombord på bärgningsfartyget Sleipner. Bärgningsfartyget användes även vid bärgningen av karack-skeppet Mary Rose i oktober 1982. Ett fartyg som sjönk under slaget vid Solentsundet, Storbritannien, den 19 juli 1545. Foto: OKÄND FOTOGRAF/VASAMUSEETS ARKIV/SMTM
Bärgningen av Vasa utanför Kastellholmen i centrala Stockholm. Foto: FREDDY LINDSTRÖM/TT
De sex stålvajrar som användes vid lyftet hade ett skyddande lager plywood mot skeppsskrovet. En lyckad metodik, menar Fred Hocker på Vasamuseet, då endast en mindre skada återfanns efter bärgningen. Den uppstod när en av stålvajrarna hamnade utanför det skyddande trälagret under ett av de 19 lyft, inklusive det sista där Vasa lyftes ovan ytan, som krävdes. På bilden är Vasa på väg in i dockan på Beckholmen. Foto: OKÄND FOTOGRAF/VASAMUSEETS ARKIV/SMTM
Örlogsskeppet tätades och länspumpades, tills det flöt för egen köl. Foto: PRESSENS BILD/TT
Anders Franzéns kunnande som mariningenjör (även om hans expertis var inom bränslen och smörjmedel) var viktigt i arbetet för att hitta Vasa, men det allra viktigaste var hans förmåga att knyta viktiga kontakter. Som det med Marinen, som förlade sina dykares utbildningstid till arbetet med att gräva tunnlarna under skeppet. I det som blev den innersta kärnan i arbetet fanns kommendör Edward Clason (som även han var ingenjör) vid Stockholms örlogsvarv som projektledare, Per Edvin Fälting som dykledare och prins Bertil som Vasanämndens ordförande. På bilden går prins Bertil (längst till vänster) jämte drottning Louise och sedan vd:n för Wasanämnden Fred Arnell (längst till höger) uppför trappan till Wasavarvet under dess invigningsdag. Foto: OKÄND FOTOGRAF/VASAMUSEETS ARKIV/SMTM
1962, året efter bärgningen, började Vasa impregneras med polyetylenglykol (PEG) för att skydda träet. Foto: FREDRIK SEDERHOLM
Februari 1962 är Vasa redo att visas för allmänheten, och det nybyggda museet Wasavarvet i Stockholm invigs. Museet blir omedelbart en stor succé, 439 399 personer besöker museet under dess första år. 28 år senare, 15 juni 1990, invigs museet som byggts över Galärvarvets skeppsdocka och dit skeppet flyttats. Byggnaden ritades av Hidemark Månsson Arkitektkontor och blir snart en välkänd silhuett mot vattnet på Djurgården. (Panoraman över skeppet är skapad med hjälp av att flera bilder från fototillfället sammanfogats) Foto: MARY EVANS PICTURE/TT
Fred Hocker, forskningsledare på Vasamuseet i Stockholm. Foto: OVE OLSEN/VASAMUSEET/SMTM

Den 24 april 1961 bröt örlogsskeppet Vasa havsytan för första gången på 333 år. En bärgning som förberetts under fem års tid. Här är historien om hur samarbete och innovationskraft – och ett både hårt och farligt arbete – lyfte skeppsvraket från sin vagga av lera 32 meter under havsytan. 

Angelica Söderberg
Publicerad

I den svartvita journalfilmen från SVT står Anders Franzén, märkbart tagen av ögonblicket, på det som återstår av Vasas mörka trädäck som fortfarande dryper av vatten. När han greppar tv-reporterns mikrofon, som går runt mellan den grupp eldsjälar på däcket som tillsammans gjort bärgningen möjlig, har han samlat sig: 


Prenumerera på Teknikhistoria
– 6 månader för 399 kr!


Få tillgång till allt låst innehåll på hemsidan, tidningen direkt hem i brevlådan, samt e-tidningen med tillgång till 5 års utgåvor av Teknikhistoria.


Djupdyk i vår Teknikhistoria, med särskilt fokus på Sverige och svenska innovatörer!


Börja läs i dag →

Se andra erbjudanden: teknikhistoria/prenumerera



vasaskeppet vasa farkoster premium