Teknikhistoria
Elddrift – gengasen räddade Sverige ur krisen
Det fanns en tid då svenska bilar gick på ved. Gengas höll landet i rörelse under andra världskrigets bensinransonering. Men lika fort som bränslet slog genom försvann det igen när bensinen kom tillbaka. Här är historien om den praktiska men farliga gasen.
När andra världskriget närmade sig var det uppenbart att Sveriges import av bensin skulle bli lidande. Bränslet skulle behöva ransoneras, och landets flotta av lastbilar, bussar och andra fordon riskerade att bli stående. Men det fanns ett inhemskt alternativ, ett fordonsbränsle som Sverige hade nästan oändliga mängder av. I brist på bensin kunde man nämligen köra bilarna på ved.
Lösningen hette gengas. Det står för ”generatorgas” och den utvinns ur kol eller trä genom pyrolys, torrdestillation. Genom att hetta upp bränslet i en syrefattig miljö bildas en gasblandning av vattenånga, koldioxid, vätgas, metan och framför allt kolmonoxid, utan att någon förbränning sker. Kolmonoxiden kan sedan användas för att driva en motor.
Gengasens ursprung var industrin på 1800-talet där gasen användes för att bland annat driva stora ugnar. Principen fungerar med lite av varje. Ved och träflis är vanligast, men även torv och träkol kan användas. Den var ett starkt alternativ som drivmedel i de första förbränningsmotorerna, men bränslet konkurrerades ut av de mer lätthanterliga petroleumprodukterna. Men när tillgången på olja skars av under andra världskriget famlade man efter alternativ och gengasen fick sin revansch.
