60 år sedan – Vasa lyftes från sin lervagga

I den svartvita journalfilmen från SVT står Anders Franzén, märkbart tagen av ögonblicket, på det som återstår av Vasas mörka trädäck som fortfarande dryper av vatten. När han greppar tv-reporterns mikrofon, som går runt mellan den grupp eldsjälar på däcket som tillsammans gjort bärgningen möjlig, har han samlat sig: 

”Det är en märklig känsla att stå här mitt inne i tidigt 1600-tal. Men om vi bortser från det känslomässiga har det gått som vi har planerat sedan 1956.”

Propplodet blev början

1956 var året då ingenjören och privatforskaren Franzén sänkte ner propplodet från båten strax utanför Beckholmen i Stockholm. Just här hade draggning från olika väderstreck tydligt visat att det på botten fanns något stort, och förhoppningen efter att ha granskat dokumentation om förlisningen var att detta stora skulle vara Vasa. 

Propplodet gick ner i djupet och kom tillbaka upp med en träbit. Svartek, skulle det visa sig: träslaget som man visste att skeppet tillverkats av och som svartnat och blivit lite oljigt av många år på havsbotten. Ytterligare ett prov togs 20 meter från det första, för att bekräfta att det handlade om ett stort träobjekt.

Hoppet väcktes, och inom en månad gav sig dykarna Per Edvin Fälting och Sven Persson ner i det becksvarta djupet. Väl framme vid fyndplatsen lade Fälting händerna på ett skrov med stora kvadratiska portar, han klättrade upp en bit och kände ytterligare en rad portar. Det fanns bara ett sjunket skepp med två batteridäck i Stockholms hamn. Anders Franzéns tre års sökande efter Vasa var över.

Nyckelpersonen Anders Franzéns kunnande som ingenjör var viktigt i arbetet för att hitta örlogsskeppet, men det allra viktigaste var hans förmåga att knyta viktiga kontakter, konstaterar Fred Hocker som är forskningsledare på Vasamuseet i Stockholm. 

– Han fick andra att engagera sig i bärgningen, gratis. Bland de första stegen var att få en infrastruktur för hela projektet genom att skapa Wasanämnden, som bland annat skulle svara på frågan: Går det ens att bärga skeppet?

Frysa in i isblock?

En period av utredningar följde, där några av de mer minnesvärda förslagen för att bärga skeppet var att frysa in det i ett gigantiskt isblock, eller fylla det med pingisbollar. Det sistnämnda skulle för övrigt kräva omkring en miljard pingisbollar och ett skepp som till skillnad mot Vasa var helt tätt, påpekar Fred Hocker. 

Lösningen för att kunna lyfta skeppet i sammanhållet skick och för att få en del av sugkraften från leran att släppa blev att gräva tunnlar under dess skrov. Beräkningar visade att det krävdes sex tunnlar under skeppet för att få ett jämnt lyft. Och enda sättet att göra detta var genom att nyttja dykare som grävde tunnlarna med en särskilt utvecklad högtrycksspruta. Det var här Marinen kom in i bilden. Försvaret beslutade att samtliga utbildningar av de egna dykarna skulle ske via arbetet med tunnelgrävningen under Vasa.

– Vansinnigt, tyckte en del dykare om att gräva sig in under skrovet. Men det var den metod som fanns att tillgå utan att skada skeppet. Under två år arbetade dykarna med att gräva sig in först från ena hållet, och sedan det andra. Det var glacial lera, alltså blålera, och bottensediment. Fartyget vilade i leran, men nära berggrunden vid en punkt under babordssidan, nära fören. 

När tunnlarna slutligen var klara, inleddes själva förflyttningen av skeppet mot Kastellholmen. En utmaning i sig var att beräkna hur stor lyftkraft som krävdes för att lyfta både själva tyngden av skeppet, och den lyftkraft som krävdes för att få det att lossna ur greppet av tre meters lera. 

– Den faktiska lyftkraften som krävdes för både skeppet vikt och för sugkraften från leran var på ungefär 600 ton.

Oden och Frigg

De båda pontonskeppen Oden och Frigg placerades på varsin sida om vraket, stålvajrarna kopplades in och lyftet inleddes genom att pontonerna successivt tömdes på vatten. 

– Skrovet lossnade väldigt mjukt från bottenleran, och första lyftet hade lyckats, säger Fred Hocker.

De 18 etapperna som krävdes för att flytta skeppet förde med dig en hel del korrigeringar av stålvajrarna, som började glida längs skrovet. Vid ett tillfälle fastnade skeppet dessutom i bottendyn och fick vändas, ett arbete som i sig kräver flera lyft. 

När Vasa till slut stod redo utanför Kastellholmen, gick bärningen in i nästa fas. Här var den stora utmaningen att med den tidens begränsade kunskap forska i hur det skulle påverka skeppsskrovet att efter 333 år möta syrerik luft igen, och hur skeppet skulle hållas samman när vattentrycket släppte. Samtidigt inleddes ett och ett halvt års arbete under vattenytan för att täta de hål som fanns i skrovet, inklusive att bygga för det akterkastell som hade lossnat. 

Måndagen den 24 april 1961 fylldes klipporna på Kastellholmen av åskådare. Tv-kameror stod uppställda för tidernas första europeiska direktsändning från Sverige. I vattnet nedanför klipporna inleddes lyftet med att vattnet strömmade ur pontonskeppens länspumpar. De hydrauliska vinschar som lyfte skeppet startades och stålvajrarna började rullas upp. Så bröts ytan av skeppets svarta ekstockar. Länspumpar kopplades till för att tömma skeppet på vatten och på så sätt ge det egen flytkraft.  

– Det äldsta skeppet i världen att flyta för eget skrov, 333 år efter förlisningen, säger Fred Hocker.

Tryckavlastande vagga

Ytterligare ett kapitel i Vasas bärgning inleddes när skeppet flyttats till den tryckavlastande vagga som förberetts i Gustaf V-dockan på Beckholmen. Det tog sex månader för tolv arkeologer att ta vara på alla de föremål som fanns ombord. Samtidigt pumpades bottensediment och lera upp genom en särskild sil som fångade upp mindre artefakter. Att arbetet var tvunget att gå så fort var en följd av osäkerheten som fanns om hur skrovet skulle hålla ihop efter bärningen, med den tunga last av lera och möblemang det innehöll.  

– Dessutom var kunskapen om träets nedbrytningsprocess inte så stor på den här tiden, det fanns en osäkerhet kring vad som skulle ske efter att skrovet kommit i kontakt med syre och med den tryckförändring som uppstod. Under arbetet i dockan spolades skeppet med vatten, både för hand och via särskilda sprinklers. 

Nu, 60 år efter att Vasa bröt vattenytan, har intensiv forskning och bevarandeinsatser lett fram till svar på många frågor. En kan kännas särskilt spännande att ställa även i nutid: 

Hade bärgningen sett annorlunda ut om den skett i dag? 

– I stort sett nej. Det finns inget bättre sätt att bärga ett fartyg intakt på än detta. Det vi hade kunnat göra annorlunda med de bättre analysverktyg vi har i dag för att granska skicket på skeppet, hade varit att designa en lyftapparat – en tryckavlastande form eller vagga - som var mer specifikt utformad för skeppet. Men vi kan se att den bärningsmetoden som användes ledde till väldigt få skador på skrovet, säger Fred Hocker.