Dopad med dödligt gift

Thomas Hicks hade sprungit 30 kilometer av maratonloppet, och han var på väg att däcka. Banan som lagts ut vid 1904 års olympiska spel i St. Louis var täckt av flera centimeter damm och lösa stenar. Den gick över branta kullar och trots hettan fanns bara två vätskestopp.

Flera av de tävlande hade kollapsat. Thomas Hicks hade gått ner fyra kilo under loppet.

Men hans två sekonder hade ett hemligt vapen. I stället för vattnet som han bad och bönade om matade de honom med äggvita – uppblandat med ett milligram stryknin.

I små doser ansågs det dödliga giftet vara stimulerande, och Thomas Hicks piggnade mycket riktigt till. Men med några kilometer kvar började han hallucinera. Hans hud grånade, ögonen tappade sin lyster, armarna hängde. Han fick mer äggvita, ytterligare en dos stryknin och en klunk konjak. Sekonderna lyfte honom över mållinjen medan hans kraftlösa ben fortsatte att springa i luften. Han vann, men var nära döden.

Stryknin förekommer naturligt i en rad växter och var känt i Indien som gift sedan lång tid tillbaka. Kunskapen och växtextrakten kom till Europa på 1600-talet med handelsskepp där stryknin användes som råttgift. Ämnet isolerades 1818 av två franska kemister.

Giftet verkar genom att det får nerverna som kontrollerar muskelsammandragningar att överreagera. Följden är kramper som kan utlösas av mycket lite stimulans i form av ljus, ljud och beröring. Konvulsionerna leder till döden genom kvävning.

Det finns inget specifikt motgift och länge fanns stryknin i form av råttgift tillgängligt i de flesta hem. Det blev därför ett populärt mordvapen. 1920 lät Agatha Christie stryknin spela en av huvudrollerna i sin första roman, "The mysterious affair at Styles", 1920.

Vissa försök att kontrollera ämnet gjordes, till exempel i Storbritannien där apotekarna på 1800-talet var skyldiga att föra bok över vem som köpte giftet. Det slarvades ofta. William Palmer mördade 1855 en bekant för att komma åt hans pengar, och dömdes för det. Men under rättegången kom det fram att han kanske dödat många fler, men att apotekarna inte fört bok som de skulle och att bevisen därför inte höll.

Eftersom det länge förekom att folk tog stryknin frivilligt var det inte ovanligt med förgiftningar som berodde på ren feldosering snarare än ont uppsåt.

Darrningarna och rastlösheten som uppstår så tidigt som 15 minuter efter att ämnet kommit in i kroppen, de första tecknen på ett nervsystem under attack, tolkades som en stimulerande effekt, ungefär som av kaffe.

Men det var alltså ett irrspår, och Thomas Hicks vann sitt os-guld trots strykninet – inte tack vare det.