Voynich knäcker kodknäckarna – nu får ai chansen

Tidigare i år började sensationella rubriker att spridas på nätet: det 600 år gamla, outgrundligt kryptiska Voynich-manuskriptet hade till slut avkodats med hjälp av modern teknik.

Problemet var bara det att nästan identiska rubriker hade spridits 2018. Och 2017. Och 2016.

Sedan Voynich-manuskriptet återupptäcktes 1912 av bokhandlaren Wilfrid Voynich, vars namn det sedermera förknippas med, har det kommit att betraktas som något av kryptografins heliga graal.

Det har attraherat mängder av mer eller mindre seriösa lycksökare som har försökt avslöja dess hemligheter. Men hur många gånger någon än påstår sig ha löst gåtan förblir vi kvar på ruta ett.

Det ligger i sakens natur att Voynich-manuskriptet inte låter sig beskrivas hur lätt som helst. 1400-talsskriften har omväxlande tolkats som en handbok för botaniker eller apotekare, en behandlingsguide för gynekologiska besvär, en utomjordings dagbok – och ren bluff.

Det vi med säkerhet vet är att manuskriptet är av europeiskt ursprung, och att det med hjälp av kol-14-metoden daterats till mellan 1404 och 1438.

Det utgörs av pergament som tillverkats av kalvskinn, och består av cirka 240 kvarvarande sidor (de antas tidigare ha varit över 270). Dessa sidor är i sin tur fyllda med bokstäver, symboler, ikoner och illustrationer vars innebörd ingen har lyckats utröna.

Bilderna visar märkliga växter, människor och djur i för oss främmande utföranden och situationer.

Manuskriptet innehåller också detaljerade diagram som tycks vara av astrologisk natur, obegripliga medicinska recept, och bilder av nakna kvinnor som badar i till synes tekniskt sofistikerade fontäner.

200 år gammal – och obegriplig

Man får anta att allt det här förklaras i detalj av den voluminösa text som löper genom hela manuskriptet. Tyvärr är den om möjligt ännu mer obegriplig.

Den utgörs av bokstäver som inte finns i något känt alfabet, arrangerade i följder som inte matchar något annat språk. Många antar att det helt enkelt är ett intrikat kodsystem – att det finns eller har funnits en chiffernyckel som avslöjar hur bokstäverna ska läsas.

När boken landade i händerna på sin första kända ägare, den böhmiske alkemisten Georg Baresch, var den redan 200 år gammal och fullständigt obegriplig. Baresch och senare ägare gjorde idoga försök att tyda den, men alla gick bet.

Sedan Voynichs återupptäckt har allt fler försökt avkoda texten. Den brittiska arméns kryptoanalytiker lyckades knäcka tyskarnas Enigma-chiffer, men de gick bet på Voynich-manuskriptet.

Amerikanska NSA likaså. För att inte tala om de oräkneliga amatörer och forskare som sedan dess har hoppats på att kunna överträffa dem.

Tvingades till skamsen dementi

I dag har arbetsbördan överlåtits på datorerna, men resultatet förblir detsamma. Marcelo Montemurro, en teoretisk fysiker vid University of Manchester, tyckte sig 2013 med hjälp av en datoriserad metod ha bevisat att texten inte är en bluff, utan att den faktiskt betyder någonting.

Tyvärr visste han inte vad. Men det har inte avskräckt andra från att ge sig på den svårknäckta nöten.

I dag ingår ai i kryptografernas arsenal, och 2018 väckte ett program skapat av forskare vid University of Alberta uppståndelse genom att räkna ut att texten sannolikt är skriven på antik hebreiska, snarare än latin, arabiska eller tibetanska som vissa tidigare har antagit.

Men även om det stämmer återstår fortfarande ett ännu större hinder: att knäcka det chiffer som gjort den påstådda hebreiskan helt obegriplig.

Så sent som i maj i år kom nästa utveckling i följetongen: en forskare vid Bristol University påstod sig ha knäckt koden en gång för alla. När andra experter underkände genombrottet tvingades dock universitetet att publicera en skamsen dementi.

Efter 600 år har vi av allt att döma inte kommit ett dugg närmare sanningen än när Georg Baresch skickade frustrerade brev till sina lärda vänner för att ta reda på vad det var för en meningslös gammal bok han haft oturen att införskaffa.

---

Det här är en artikel ur tidingen Teknikhistoria. Prenumerera på den här!

Gilla Teknikhistoria på Facebook