Här är svenska poliovaccinets dolda superstjärna

Den som växte upp under 1900-talets början gjorde det inte bara i skuggan av svält, krig och folkmord – utan också av skenande, skoningslösa, ideliga epidemier.

Smittkoppor, kolera, gula febern, influensa, sömnsjuka och malaria avlöste – eller överlappade – varandra i ett kaos av död och förvirring. Och just när första världskriget äntligen var på väg att släppa sitt järngrepp om kontinenten, lamslogs i stället världen av spanska sjukan, historiens mest förödande pandemi näst efter digerdöden. Antalet infekterade uppskattas till 500 miljoner, varav en tiondel beräknas ha avlidit – att jämföra med de över två miljoner som i skrivande stund dött av covid-19.

Dessa epidemier var per definition begränsade till specifika geografiska områden, vilka relativt sällan inkluderade Sverige. Men världsläget hade ändå en djup effekt på forskaren och bakteriologen Sven Gard, som föddes 1905 och därmed kunde följa de till synes ändlösa globala hälsokriserna under sin studietid vid Karolinska Institutet. I synnerhet väcktes hans intresse för virologi av en pandemi som inte bara nådde Sverige, utan rentav misstänks härstamma härifrån: polio. Denna skräckinjagande och högst smittsamma sjukdom, även känd som barnförlamning, hade visserligen existerat ända sedan antiken. Men den nya variant som skulle komma att sprida panik världen över identifierades först i Umeå och Stockholm i slutet av 1800-talet. Snart var pandemin ett faktum – i vissa delar av världen infördes till och med ett slags primitiva lockdowns för att sakta ner spridningen av den då så gåtfulla sjukdomen.

Men insatserna var aldrig tillräckliga, och polions framfart förblev obeveklig. Så sent som 1953, drygt 70 år efter de första identifierade fallen, drabbades Sverige av sitt största utbrott någonsin, med 5 000 infekterade. Och om det inte vore för Sven Gard hade vi kanske haft ännu mörkare år framför oss.

Gard, vid det här laget professor i virusforskning vid KI, var sällsynt väl lämpad att leda den svenska kampen mot polio. Tidigare i sin karriär hade han jobbat i New York med Nobelpristagaren Max Theiler, som uppfunnit vaccinet mot gula febern. Tillsammans hade de forskat kring muspolio – ett projekt Sven Gard fortsatte med efter att han hade återvänt till Sverige.

När allmän vaccinering mot polio infördes i Sverige 1957 var det anmärkningsvärt nog just ett svenskt vaccin – som Sven Gard varit med och tagit fram – som användes, inte de mer välkända amerikanska varianterna som utvecklats av Jonas Salk och Albert Sabin. Visserligen var både Salks och det svenska vaccinet ”inaktiverade”, vilket innebär att de – till skillnad från ”levande” vaccin – inte innehöll virus som fortfarande kunde föröka sig. Men Gard själv ansåg att Salk gjort missbedömningar i sitt arbete, och att det svenska vaccinet därmed var en säkrare variant. (Som Erik Lycke, professor emeritus och Gards tidigare doktorand, påpekat så fick svenskarna rätt när en misslyckad omgång Salk-vaccin ledde till att över 200 amerikanska barn drabbades av polio 1955.)

I vilket fall så blev det svenska vaccinationsprogrammet en stor framgång. År 1963 hade antalet inrapporterade fall av polio reducerats till 0. Sedan 1977 – då en flicka vars föräldrar motsatt sig vaccination insjuknade – har ingen i landet smittats av sjukdomen.

Sven Gards egen karriär kröntes med en plats i Nobelkommittén, samt som talare vid flera Nobelceremonier genom åren. När det fördes på tal att han själv skulle belönas med ett Nobelpris

sägs han dock ha tackat nej – trots att han var en av anledningarna till att en av de tyngsta skuggor som vilat över mänskligheten till slut kunde lyftas.