TEKNIKHISTORIA
Surfbrädans blöta resa – från heligt trä till lättviktsplast
Den tidigaste surfingen på vågor gjordes med kanotliknande skapelser och tunga brädor tillverkade av heligt trä. Det stora genombrottet i utformningen kom med andra världskrigets utveckling av nya material och forskning inom oceanografi.
Människan har surfat på vågor sedan långt före vår
tideräknings början, även om det inte är helt klarlagt vem som var först. Det
beror lite på vad vi ser som en riktig surfbräda. Peruanska fiskare surfade på
”caballitos de totora”, en typ av smala vassbåtar, redan mellan 3 000 och 1 000
år f v t.
Brädor tillverkade specifikt för att surfa på vågor kom med
polynesiska invandrare från Indonesien till Fiji, Tahiti och Hawaii. På Hawaii har
surfing blivit en del av öns kulturhistoriska arv – i dess tidiga historia fick
vissa typer av brädor bara användas av kungligheter. Brädorna ska ha
tillverkats av material från urfolkets heliga träd och var både långa och tunga.
De stora tekniska genombrotten för surfbrädor kom under
andra världskriget. Då pågick intensiva studier om hur militära båtskrov kunde utformas
för att få bättre prestanda i vattnet, och hur landsättningar skulle bli mer
effektiva och säkra sett till vågrörelser. Dessutom utvecklades en rad nya
varianter av lättviktsmaterial med plast som bas, som glasfiber och frigolit,
under krigsårens brist på gummi och metall.
