TEKNIKHISTORIA
Snabbare tekning med nya material – så utvecklades hockeyklubban
För nästan 200 år sedan vägde hockeyklubban flera kilo. I dag har den siffran reducerats till några hundra gram. Framgångsreceptet: smartare materialval.
Den första riktiga hockeyklubban tillverkades troligtvis av kanadensiska urbefolkningen mi’kmaq. Klubban, som daterats till 1830-talet, gjordes av sockerlönn. Mi’kmaqfolket ska ha spelat någon form av ishockey åtminstone sedan 1700-talet, men om de faktiskt var först är mer osäkert. I Nederländerna finns det dokumenterat att människor spelade hockey på is redan från 1500-talet.
Klart är i alla fall att den där hockeyklubban från urfolket mi’kmaq fick stor spridning och såldes både nationellt och internationellt. Den var helt rak, och inte böjd som dagens klubbor, men i övrigt har formen egentligen inte ändrats nämnvärt under årens lopp. Kanadensiska idrottshistoriker menar ändå att den första ”riktiga” ishockeymatchen spelades relativt sent, inte förrän 1855 i Halifax i östra Kanada.
Vilket träslag som har använts i klubborna har skiftat. Avenboken – med tungt, starkt och hårt virke – var länge populärt. Tung och hård ask och lönn har också använts frekvent. Klubborna vägde så mycket av de var förhållandevis svårhanterliga, å andra sidan var de slitstarka. Kanadensiska spelaren Thomas Ernest ”Moose” Johnson använde en och samma hockeyklubba under hela sin karriär, trots att han var känd för att spela fult.
De första klubborna med böjt blad började användas 1927 i Ottawa. På så sätt blev det betydligt lättare att lyfta pucken, men det skulle dröja ytterligare 30 år innan böjda blad slog igenom på bred front.
Under 1950-talet var det också dags för nästa revolution. När glasfiber introducerades blev klubborna både billigare och lättare, men ändå tåliga.
– Det minns jag när jag själv spelade hockey som barn på 70-talet. Träklubborna belades med glasfiberlager, som en förstärkning av träklubban, säger Patrik Fernberg, professor vid Luleå tekniska universitet.
Sedan hände ganska mycket på kort tid. På 1980-talet lanserades aluminiumklubbor som var ännu lättare än glasfibern. Nu blev klubborna för första gången ihåliga. På 1990-talet kom också klubbor i kolfiber som var både lättare och styvare än glasfibern, men de ersattes snabbt av kompositklubborna som sedan dess har utkonkurrerat alla tidigare lösningar.
Patrik Fernberg är professor i polymera kompositmaterial. Kompositer består av två eller flera material som tillsammans bildar ett nytt material med nya egenskaper. Fibrerna från båda materialen förblir dock intakta.
Den vanligaste kompositen är glasfiberarmerad plast som bland annat används i båtar och vindkraftsblad. Näst vanligast är kolfiberkomposit. Den tillverkas av kolfiber och plast och används inom flygplansindustrin och andra områden som kräver både styvhet och lättvikt.
Att komposithockeyklubban blivit så överlägsen är ingen slump. Skotten blir hårdare och passningarna mer precisa. De nya klubborna är också extremt böjliga och kan anpassas i detalj efter varje individuell spelares preferenser. En del väljer styvare eller mjukare klubbor beroende på teknik.
– Klubban böjs som en pilbåge och kan bli både vridstyv och böjstyv. Det åstadkommer man genom lager för lager av kolfibrer i olika riktningar, säger Patrik Fernberg.
De solida träklubborna var flera kilo tunga, medan en ihålig kompositklubba kan väga mindre än 400 gram. Kompositklubborna är alltså både lätta och flexibla. Det finns bara en nackdel. När klubban spänns som en pilbåge belastas materialet hårt. Varje gång klubban får ta emot slag bildas små defekter som slutligen blir till ett kritiskt brott. Klubborna går lätt sönder eftersom de är optimerade för prestanda, och inte för hållbarhet. Spelare förbrukar därför ofta många klubbor på en säsong.
I sin egen forskning samlar Patrik Fernberg in kasserade klubbor från Luleå Hockey och undersöker om återvunna klubbskaft kan användas för att skapa mer krocksäkra bilar. I dag används stålstrukturer som veckar ihop sig som ett dragspel i samband med en krock. I framtiden kanske metallen kan ersättas av komposit.
– Våra resultat hittills är lovande. Det går åt mycket energi för att krossa klubbskaften, säger han.
För en biltillverkare skulle återbruk av skrotade klubbor kunna innebära att materialkostnaden minskar. Genom att byta ut metall mot komposit minskar också fordonets vikt, vilket vore positivt för både bränsleförbrukning, räckvidd och klimatavtryck. Kanske går det rentav att ordna ett slags pantsystem.
– En hockeyklubba kostar några tusen kronor att köpa och det är synd att så många slängs. Det här är ju ett jättefint konstruktionsmaterial, säger Patrik Fernberg.
