TEKNIKHISTORIA:
Skidliftens hundra år av teknikutveckling

Redan på 1800-talet byggdes berg-, kugg- och linbanor för både person- och industritransport. Skansens bergbanor var de första svenska varianterna av det som snart skulle vidareutvecklas till skidliften.

Vem, eller snarare vilken skidort, som öppnade världens första skidlift dedikerad till transport av sportiga privatpersoner är omtvistat. Från österrikiskt håll hävdas att en pendellift i landet från år 1907 var först, medan den första rundgående liften ska ha invigts år 1908 i tyska Feldberg.
För svensk del invigdes den första regelrätta skidliften under trettondagshelgen 1940, vid Lundsgården i Åre. Enligt Svenska Skidanläggningars organisation var det anläggningens dåvarande ägaren, Johan Malmsten, som inspirerades av en lift konstruerad av Oslo-ingenjören Arild Schlyter i Holmenkollen.
Det var även Åre som fick en väldigt tidig bergbana i samband med att svenska ingenjören Carl Olof Rahm grundlade Åre vintersportpalats. Tanken med bergbanan, som invigdes 1909, var enligt Rahm att den skulle ”tjäna såsom uppskaffningsmedel för utöfvare av skid- och kälkåkning”.
De vanligaste typerna av skidliftar består av en stålvajer som drivs fram på hjul drivna av en elmotor. Liftlinan, dragvajern, består normalt av en kärna som kan vara av hampa eller plastlina och sex kardeler stålvajer.
Det finns två typer av stolliftar: fasta och kopplingsbara. Kopplingsbara bromsar in vid av- och påstigning, medan fasta håller en jämn hastighet och alltså är den variant som tenderar lägga krokben ner i stolen på väntande vintersportare.
