Räddade genom ett mirakel

Tidningen Teknikhistoria har berättat om miraklet i Södertunneln. Nu är det 50 år sedan och under lördagen 3 oktober klockan 15.40 repriseras SVT-dokumentären om dramat.

Här är historien om vad som händer: Klockan tre på morgonen den 10 november ringer telefonen hos ingenjören Ingmar Holmer. Han måste genast ge sig av till televerkets kabeltunnel i Hammarby. Ett stort ras har stängt in två av verkets anställda. Nu kallas han och andra specialister in för att om möjligt rädda de instängda.

Det är början på fyra dramatiska dygn när brandmän, grodmän, borrtekniker och pumpexperter i en samlad aktion arbetar sig fram till de två tunnelarbetarna, ingenjören Kjell Nilsson och elektrikern Sören Jansson.

Tunnelolyckor av det här slaget inträffar normalt inte i Sverige och framför allt inte i Stockholm där det svenska urberget i granit och gnejs gör staden idealisk för underjordsbyggen. Inte någon gång under de stora tunnelbanebyggena i Stockholm rasade berget in.

Men den olycksaliga kvällen den 19 november 1965 går det i alla fall snett under bygget av Televerkets kilometerlånga kabeltunnel från Hammarby industriområde, under Hammarbykanalen och vidare upp under Ringvägen till Gotlandsgatan.

Radionyheterna rapporterar:

”Fem i elva lösgörs 3 500 kubikmeter vatten genom ett oväntat ras i Televerkets tunnelbygge. Vattenmassorna störtar ned i den öppna tunneln och fyller den nästan helt.”

En bergvägg på Hammarbysidan hade gett vika och taket på tunneln hade störtat in och dragit med sig enorma mängder vatten och slam, rakt ner i den öppna tunneln. Tunneln fylldes nästan helt, ända från Hammarby fabriksområde, under Hammarbykanalen ned mot det djupaste stället 42 meter under jord, ungefär där Folksamhuset ligger, och ytterligare några hundra meter uppåt fram till Ringvägen.

I tunneln arbetade Kjell Nilsson och Sören Jansson övertid den kvällen. Men de hade änglavakt. De var så långt norrut i tunneln, bortom det djupaste stället, att de hann undan för vattnet. Men de blev instängda av den ogenomträngliga propp av lera, slam och bråte som det framrusande vattnet skapat.

När Brandförsvarets grodmän tar sig ned i tunneln konstaterar de att slamproppen fyllt tunneln ända upp till taket, fem meter. Proppen gör att man inte kan utnyttja det stora serviceschaktet som fanns vid Folksamhuset som gick ända ned till tunnelns djupaste del.

Man tar redan första natten beslut om att borra upp ett hål längre norrut för att komma i kontakt med de instängda teknikerna.

Tidigt på morgonen den 11 november bryter borrstålet igenom taket på tunneln och räddningspersonal och anhöriga får kontakt med de instängda.

De svarade med att skicka upp en lapp med orden ”Skicka ned lite käk”.

Att borra ett så stort hål att männen skulle kunna evakueras genom var inte att tänka på. Sådana borrar fanns inte 1965.

Beslutet blev i stället att pumpa ut så mycket vatten som möjligt och sedan gräva en öppning mellan slamproppens överdel och tunnelns tak. Där var slammet inte så hårt packat.

Som expert tillkallas dykarbasen Per Edvin Fälting, känd från bärgningen av regalskeppet Wasa några år tidigare. Hans metod att använda vattenstrålar med högt tryck för att spola undan sand och slam visade sig effektivt även i tunneln.

Pumpföretaget Flygt fick rycka in med sina nya jättepumpar, de största som då fanns i Europa. Flygts dåvarande filialchef Gunnar Pegert kom direkt till olycksplatsen från en bättre middag i mörk kostym, paletå och hatt.

Man tog beslutet att pumpa upp sanden, men först lösa upp den med nytt vatten. Flodsprutan S:t Erik rekvirerades och lade till vid Norra Hammarbyhamnen.

”Slangar drogs fram och samtidigt iordningsställde vi de specialpumpar som tidigare bara använts vid bärgningen av Wasa. Detta innebar några timmars paus och jag fick anledning att notera att min klädsel avvek i det mesta från alla de andras i räddningsmanskapet”, skriver Gunnar Pegert själv i Flygts jubileumsbok.

Men pumpningen går inte helt smärtfritt. Flodsprutan S:t Erik har för få slangar med sig och pumparna beckade igen. Fler slangar rekvireras, nya stopp i pumparna, pumparna lagas och så vidare. Efter två dygns pumpande fungerar allt till slut som smort.

Från lunchtid på fredagen den 13 november går pumparna i 13 timmar utan avbrott. På natten till söndagen fastnar en slangkoppling i pump 2 och modet sjunker igen. Samtidigt är man bekymrade över en eventuell svallvåg när man kommit igenom slamproppen.

Det är Ingmar Holmer som ser att den stora pumpen inte fungerar, att den sannolikt hamnat snett och stod och suger luft.

Han tar sig ensam ned genom det drygt 40 meter djupa serviceschaktet för att få ordning på utrustningen.

- Ingen annan ville följa med ned. Och det var bråttom, säger han.

Han lyckas och räddningsarbetet kan fortsätta.

Klockan 06.00 på söndagsmorgonen den 14 november har man brutit igenom proppen och två timmar senare kan man sluta spola. Gången in till de instängda är klar.

Klockan 10.30 på söndagsförmiddagen är Kjell Nilsson och Sören Jansson uppe på fast mark.