Mistkanonen var en högljudd räddning i dimma och mörker

Så länge folk har seglat på svenska vatten har man använt tillgänglig teknik för en så säker navigering som möjligt. Länge användes mistklockor, som likt kyrkklockorna hördes på långt avstånd, och kunde varna skeppare i farliga vatten.

Mistkanonen, eller mistsignalkanonen, användes till sjöss innan tekniska hjälpmedel som radar och GPS var påtänkta. Skotten hördes på upp till två sjömils avstånd, vilket hjälpte besättningar att navigera förbi grund och andra faror.

Det är oklart när kanoner började användas för signalering i svenska farvatten. Vissa källor anger att det skedde år 1766 på en ö i Halland. Mistkanoner användes vid fasta fyrplatser, men även ombord på fartyg och fyrskepp.

Tidsmässigt representerar mistkanonerna en epok på knappt 150 år – från 1760-talet och fram till 1900-talets första årtionde. Avfyrning skedde självklart alltid utan projektil – med ett löst skott.

De äldsta mistkanonerna var mindre, framladdade kanoner från svenska örlogsfartyg. Med framladdning menas att kanonröret laddas via mynningen. Förladdning och svartkrut förs ner i loppets botten med laddstake. Laddningen avfyras sedan via ett fänghål på kanonrörets bakre del.

Att ladda via mynningen är förenat med en rad problem – i alla fall om man vill vara säker på att det ska smälla vid avfyrning. Metoden är omständlig, tidskrävande och känslig för väta. Att ladda bakifrån, som på moderna kanoner, var länge inte möjligt i och med att det höga tryck som då uppstår kan orsaka sprängning av kanonrör av gjutjärn. Bakladdning förutsatte kanonrör av stål.

Det var först i samband med den moderna, svenska stålindustrins födelse på 1860-talet, som stålkanoner med bakladdning kunde börja utvecklas. Den första mistkanon som konstruerades av stål kom 1884. Den hade en bakladdningsmekanism som konstruerats av den svenska kommendören C E Engström.

Vid sekelskiftet 1800–1900 började mistkanonerna ersättas med andra ljudalstrande anordningar. Dit hör till exempel knallsignalapparaten, som började användas på 1890-talet, och ångdrivna tyfoner som skapade mistsignaler.

På 1920-talet kom eldrivna nautofoner, som med jämna intervaller gav dova mistsignaler. Denna teknik kombinerades med detektorer som aktiverade nautofonen automatiskt vid dimma.

I och med utvecklingen av pejlbara radiofyrar under tidigt 1900-tal fick skeppare ett navigeringsinstrument, som fungerade oavsett väderförhållanden, och som historiska sjöfarare på mistkanonernas tid knappast kunde drömma om.