TEKNIKHISTORIA
Ljuset på Kullen – 450 år av fyrhistoria
Kullens fyr har lotsat sjöfarare ända sedan 1561. Den tekniska utvecklingen har följt samhället i stort – med skillnaden att fyren blev så bra den kunde bli redan 1937.
Publicerad
När Teknikhistoria
besöker Kullens fyr längst ut på Kullahalvön i Skåne är himlen klarblå och
havet spegelblankt, men kustlinjen inbäddad i dimma som nätt och jämnt når upp
till fyrbyggnadens ljushöjd 78,5 meter över havsytan.
Det är en stor kontrast mot stormiga nätter då havsytan snabbt rivs upp till ett inferno. Det faktum att två vattenmassor möts här, Kattegatt och Öresund, gör att det vid snabba förändringar av vindriktningen snabbt kan bli mycket besvärlig sjö. De senaste tvåhundra åren har lika många fartyg gått på grund här. Det mest kända är Prinsesse Margrethe som i januari 1971 körde rätt upp på land.
Den nuvarande fyrbyggnaden är den sjätte i ordningen och restes år 1900. 37 år senare nådde den en sorts teknisk fulländning i och med att ljusstrålen nådde horisontens krökning 27 sjömil bort, eller 50 kilometer. Men utvecklingen har inte stått still. Kringutrustning och olika tekniker har fortsatt att utvecklas.
Kullens fyr följer på så sätt och vis den tekniska utvecklingen i samhället i stort, berättar fyrguiden Per Sjögren.
Det började med en enkel så kallad papegojfyr redan 1561, efter påbud från den danska kungen Fredrik II. Ljusskenet skapades genom att ved brändes i en järnkorg upphängd i en träställning.
Kullens vedepok blev dock mycket kortvarig. Redan 1563 byggdes ett tio meter högt stentorn och tolv talgljus sattes in. Räckvidden ökade därmed till ett par tre kilometer.
År 1585 byggdes ett nytt fyrtorn, intill dagens byggnad. Men bränslet som gav lågan var fortsatt talg.
På 1600-talet började stenkolen göra sitt inträde i fyrsammanhang. Kolet gav en högre låga, cirka 1,5 meter, som därmed syntes lite bättre. Det krävdes dock att lanterninen, alltså glasinneslutningen runt ljuskällan, togs bort. 1624 byggdes fyrtornet därför om. Det gick åt tio tunnor kol per natt.
Kolperioden varade i över två hundra år. Under tiden hann ännu ett nytt fyrtorn byggas, eftersom det dåvarande var i mycket dåligt skick. Det stod klart 1749.
1843 var det därför dags för nästa tekniksprång, i och med att fyren började eldas med flytande bränsle. Det var ännu ett tag kvar tills petroleum fick sitt genomslag. I stället användes rovolja som tillverkades av bland annat betor, tistelväxter och raps.
Kusterna var vid den här tiden fortfarande sotsvarta om natten. Fyrskenet gav välkommen hjälp, men det var inte lätt för en vilsen sjöfarare att veta om ljuset kom från Kullen eller någon av fyrgrannarna. Detta löstes delvis med hjälp av rovoljelamporna som kunde rotera. Ett varv tog åtta minuter, vilket gjorde att Kullen fick en egen signatur.
– Nu börjar utvecklingen gå snabbare, för nu är vi inne på 1800-talet, betonar Per Sjögren.
År 1882 byggdes fyren om till fotogendrift. Tolv kraftiga lampor sattes in. Men nere på kontinenten hade en banbrytande optisk uppfinning fått allt större genomslag. Dittills hade metallspeglar använts för att samla ljuset.
Fransmannen Augustin-Jean Fresnels lins, bestående av ett antal mindre prismor, kom att få stor betydelse. Linserna blev därmed hanterbara storleks- och viktmässigt.
Beslutet blev att Kullen skulle utrustas med första ordningens Fresnellinser, den största av nio varianter. Hela linsanordningen, som består av tre linser och totalt 440 prismor, väger sex ton och är nästan tre meter hög.
– Poängen är att den är rörlig. Man får ett snabbare blänk, ett var femte sekund, säger Per Sjögren.
Ett lod på 148 kilo vevades upp till toppen av tornet och fick sedan sjunka sakta, vilket via ett drev satte snurr på linsanordningen. Lagringen löstes genom att anordningen flöt i kvicksilver. Numer är det utbytt mot kullager.
Givetvis fick uppgraderingen också ett nytt fyrtorn, det sjätte och nuvarande. Det byggdes av gnejs och stod klart 1900.
Ljuset producerades till en början av en fotogenlampa med sex vekar, men byttes 1906 ut mot en luxlampa, som gör ljus genom att trycksatt gas sprutas ut i en glödstrumpa.
1937 kopplades fyren upp mot elnätet och ljuskällan byttes ut mot en elektrisk om 1 000 watt.
Kullens fyr hade därmed blivit så bra som den kan bli, eftersom ljuset nådde horisonten. Ett högre torn hade visserligen kunnat skicka i väg det ännu längre, men behovet fanns egentligen inte. Ångfartygen hade blivit vanligare, på bekostnad av de mer svårstyrda tre- och fyrmastiga segelskeppen.
Utvecklingen har fortsatt under hela 1900-talet, bland annat med en radiofyr (1960) och DGPS-anläggning (1996–1997), vilket är en anläggning som förbättrar positionsangivelsen från det satellitbaserade GPS-systemet genom att tillföra en referenspunkt i form av masten. 2015 pensionerades reservkraftgeneratorerna till förmån för batterier om 550 Ah, som dock primärt är för DGPS-anläggningen.
Sjöfartsverket meddelar att det inte finns några planer på att vare sig släcka eller bygga om Kullens fyr i nuläget.
Dess betydelse för lokalbefolkningen går nog inte att överskatta. Den har varit en fast punkt i generationer.
– Fyren är en symbol och har alltid varit det. Det är som med en kyrka. Folk är inte troende längre, men bränn ner en kyrka så får du se vad som händer. Slocknar fyren får vi direkt 200 samtal, säger Per Sjögren.
Fotnot: Reportaget publicerades i Teknikhistoria 6-7/2021
