Frimärken: När teknikstrul blir guld värt

Hade adelsmannen Curry Gabriel Treffenberg fått gehör för sitt förslag på ”stämplat papper” kunde Sverige redan 1823 ha blivit först med frimärken. Men riksdagen sade nej och England kom före, 1840. I stället har en gul treskilling satt Sverige på filatelins världskarta. För det är när tekniken strular, i kombination med den mänskliga faktorn, som värdefulla feltryck kan uppstå.

Efter England följde en rad andra länder under 1840-talet. Först i Norden blev Danmark 1851 innan Sverige och Norge gav ut sina första märken 1855, och Finland året därpå. Frimärkena trycktes av privata aktörer på uppdrag av dåvarande Postverket.

Först ut var Per Ambjörn Sparre, som gjorde dem för hand på papper från Tumba bruk, där han varit föreståndare med Riksbanken som viktigaste kund. Redan 1857 uppstod det feltryck som skulle bli ett av världens dyraste frimärken, Gul tre skilling banco (se intill).

Verkmästare för Sparres frimärkstryckeri var Georg Scheutz, som med sonen Edvard 1843 konstruerat världens första differensmaskin enligt engelsmannen Charles Babbages principer. 1872 tog Jacob Bagge över frimärkstrycket. Han tryckte sedlar åt Riksbanken och började i samma hus göra frimärken, med tyska ångdrivna snällpressar.

Man testade litografiskt och relieftryck på annat papper, eftersom Tumbas handgjorda papper av lump höll ojämn kvalitet och skadade tryckplåtarna. 1891 gick man över till papper från Klippans finpappersbruk i Skåne. På hans tid kom feltrycket ”20 på 30”.

Kring sekelskiftet blev vykort populära, och 1904 utgavs det första frimärkshäftet. Det var några mindre block ur de stora arken, som häftades ihop manuellt med klammer i ett omslag. De såldes bland annat i automater, men vid fuktig väderlek förstördes gummeringen. Det rådde dock mekaniksnillet E V Nyberg bot på.

1920 startade Postverket eget tryckeri. På 1920-talet uppstod ännu ett värdefullt feltryck (se artikeln nedanför). Under några år experimenterades det med många olika papper och viramarkeringar – punkter och fina trådar som i sedlar – för att försvåra förfalskningar.

Kapaciteten ökades med en amerikansk så kallad Stickneypress. Efter tryck gummerades märkena i en annan maskin och perforerades i en tredje. Ovana vid nya tekniken gjorde att märken ibland blev felcentrerade, något som uppskattas av samlarna.

1937 köptes en tysk press för stålgravyr, sedan en maskin för häften och 1954 stadigare häften för försäljning i automat. Det kom fluorescerande märken och 1964 de första i fyrfärg.

Senare nyheter är fotogravyr, för ograverade märken, och självhäftande märken. 2017 gick en epok i graven när svensk frimärksproduktion upphörde. Sedan dess trycks de i Frankrike.

Tre värdefulla feltryck

Frimärksexperten Peter Lorentzon berättar om tre feltryck som är guld värda.

Gul tre skilling banco, 1857

Frimärkena gjordes i 10 x 10-ark. När gula 8-skillingsmärken skulle tryckas upptäcktes en skadad kliché, och en ny togs från en annan tryckplåt. Men den var för märken på 3 skilling, som skulle vara gröna. Få samlade frimärken, så även felfärgade treskillingar kastades efter användning – utom en. Märket är i svensk ägo, köpt för många miljoner.

”20 på Tretio”, 1879

20-öresmärkena började ta slut på grund av stor efterfrågan. Det var bråttom till tryck när en skadad kliché upptäcktes. Man tog en 30-öreskliché, borrade bort valören och satte in 20-öressiffran. Men man missade ringen runt, där det står ”Tretio öre” (gammelstavat). Märkena drogs in, men 970 stycken kom ut i cirkulation. Ett fint exemplar kan kosta upp till 100 000 kronor.

Stående lejon, tête-bêche, 1920-talet

Rullmärken trycktes med cylindrar täckta av klichéer i två halva rullar som löddes ihop. Vid en tryckning av ”Stående lejon” à 10 öre monterades halvorna fel. I skarven hamnade märken då upp och ned i förhållande till varandra. Ett sådant par, stämplat, kallas , tête-bêche, och dessa lejonmärken på brev kan kosta upp till 30 000 kronor.