Teknikhistoria
Skott i linje – linor för räddning och röjning
TEKNIKHISTORIA. I århundraden hade sjömän på kapsejsade fartyg omkommit för att de inte kunde ta sig i land i hård sjö. Raketpistolen för att skjuta ut linor blev en räddning. En smart konstruktion som i händerna på svenska Försvarsmakten utvecklades till minröjningsvapnet m/37.
Publicerad
Med en pistolliknande avfyringsanordning av mässing, löstagbara avfyrningsrör och en raket sköts den 230 meter långa räddningslinan mot strandade eller sjunkande skepp. Med räddningslinan kunde starkare rep dras på plats så att besättningen kunde ta sig till säkerheten.
Under andra världskriget användes det som kom att benämnas Sanders raketpistol, eller Sander Lenienpistole som den egentligen heter, av tyska ubåtsbesättningar för att frakta reservdelar, dokument, proviant och liknande. I Sverige använde Kungliga Lotsverket raketpistolen, och Försvarsmakten tycks ha antagit Sanders raketpistol år 1937 – som raketpistol m/37. Det är dock oklart inom vilka svenska förband som raketpistolen användes vid tiden runt andra världskriget.
Inom Försvarsmakten fick tekniken ett helt annat användningsområde: minröjning på land med så kallade minormar. Minorm, eller minröjningsorm, är enkelt beskrivet en lång serie med smala slangar fyllda med sprängmedel. Med en raket och bromsskärm skjuts minormen ut över minfält. När den utsträckta slangen har landat sker en kraftig explosion, som i sin tur utlöser de minor som finns i marken under den. På så sätt skapas en minfri korridor där svensk trupp kan rycka fram. Raketerna till de tidiga minormarna sköts med handhållna raketpistoler – sannolikt av märket Sander. Tekniken för minröjning genom att skjuta ut raketer med minormar har levt kvar inom det svenska försvaret in på 2000-talet.
Rekylen lär ha gjort Sanders raketpistol ganska obehaglig att avfyra. För att ge en säkrare och lättare avfyrning hade vapnet därav en konstruktion med ett fäste för vertikalgrepp mellan varbygeln och avfyrningsröret, som gjorde det möjligt för skytten att hålla pistolen med två händer. Det fanns även ett handskydd i form av smärtingduk som skyddade skyttens hand från brännskador vid avfyrning.
Lite är skrivet om denna och liknande modellers användning i Sverige. De ytterst få raketpistoler som finns bevarade hos svenska museer och hembygdsgårdar tycks ha lämnats in under 1950-talet.
Sander Leinenpistole kom efter kriget att vidareutvecklas som räddningsutrustning av en engelsk tillverkare. Men den tycks inte ha blivit någon större försäljningssuccé.
