Saabs stora flopp – den misslyckade satsningen på trafikflygplan

Omställningen på Saab från krigsproduktion till fredsproduktion kom att resultera i den så kallade 90-serien. Saab 90 var alltså trafikflygplanet Scandia, Saab 91 var skol- och privatflygplanet Safir, och framåt kom även Saab 92 och de övriga bilmodellerna. Saab försökte sig även på båtproduktion, men med mindre lyckat resultat.

Historien om Saab 90 Scandia går tillbaka till några år före andra världskrigets slut. Saab lade då ned ett projekterat tvåmotorigt jaktflygplan, vilket frigjorde kapacitet på konstruktionsavdelningen. I stället studerades bland annat en ”luftdroska”, ett passagerarflygplan. Flygbolaget Aktiebolaget Aerotransport (ABA) såg sig samtidigt om efter ett större flygplan än de Douglas DC-3 och Junkers Ju 52/3m vilka de då disponerade. Bolagets ledning med grundaren Carl Florman i spetsen tog hösten 1943 kontakt med Saabs verkställande direktör Ragnar Wahrgren om ett medeldistansflygplan med större kapacitet än DC-3. Härigenom lades grunden för det som sedermera skulle bli Saab-Scandia.

ABA under chefsingenjören Karl Lignell bidrog med de operativa och tekniska erfarenheter som bolaget byggt upp sedan tillblivelsen i mitten av 1920-talet, medan Saab ställde sin konstruktionsavdelning till förfogande. På ritborden växte det fram ett flygplan med plats för 24 till 32 passagerare. Noterbart var att det saknade tryckkabin, något som började införas på främst amerikanska trafikflygplan för att medge flygning på högre höjder än cirka 3 000 meter, ovan turbulensen i moln. ABA bedömde dock att de amerikanska typerna hade en kapacitet som översteg de svenska behoven. Dessutom kunde affären göras upp i svenska kronor och inte i dyra amerikanska dollar.