Utopi utan slut: Drömmen om den eviga energin

Det var ”en meterhög, spindelliknande härvel. Maskinen stod fästad på ett stålstativ. Hjulet hade ett antal armar som var gjorda av tunna, genombrutna, ömtåliga metallspänger. Det roterade kring ett fint utformat nav. En mängd trådar förband de ledbara armarna med varann. Ytterst i var och en av armarna hängde en tyngd, som var fastsatt vid tråden.”

Mackapären beskrivs av Ivar Lo-Johansson i hans självbiografiska roman Stockholmaren. Det kan mycket väl vara Karl Verner Erikssons konstruktion, i dag utställd på hembygdsgården Erikskulle i Roslagen. En maskin som sysselsatte ”Evighets-Kalle” från Lohärad i årtionden, som fick honom att sitta uppe om nätterna och finjustera detalj efter detalj till fulländning.

Tättskrivna papperslappar i mängd ger ledtrådar om ”den enda gångbara Evighetsmaskin ’Perpetuum mobile’ som kan uppbringas”:

”Maskinens värkningssätt: är att först lyftes kolven med plastduksmembranen. Under den finns några kbc etervätska som går upp i gas å absorberar därvid värme genom en t ex mässingscylinder fast förenad med ovan förevarande ring…”

Allmänt otydliga beskrivningar

I beskrivningen finns flera karaktäristiska varningssignaler. Patentexpert Jens Waltin på Patent- och registreringsverket förklarar vad som väcker misstankar i en ansökan:

– Beskrivningarna är allmänt otydliga, man känner att det saknas information. Det handlar ofta om energiomvandlingar i vaga ordalag. Det kan vara fysikaliska fenomen som inte är jättelätta att förstå. Man hänvisar till konstiga eller egenpåhittade vetenskapliga begrepp.

Varje år får PRV in en eller ett par ansökningar som strider mot fysikens lagar. Ofta handlar det om energifrågor. Många bygger på att kraft byts mot väg. Men inget kan förflyttas utan att energi förbrukas – och kan därför inte pågå för evigt.

Försöken att bygga evighetsmaskiner sköt på allvar fart med industrialismen. När patentverket grundades 1885, som då hette Kongliga Patentbyrån, kom det snart in ansökningar på evighetsmaskiner. Och trots rigorös kontroll slank en igenom det täta sållet. År 1920 fick skomakare A T Carlsson i Hässelby sin ”Anordning vid remtransmissioner” godkänd som Svenskt patent 50313.

Erfarna ingenjörer bland uppfinnarna

Även erfarna ingenjörer och fysiker har gått bet. John Ericsson ägnade halva livet åt varmluftsmotorer, där luft värmdes upp och drev en kolv. Först användes kol, men sedan övergick han till koncentrerat solljus (läs mer i Teknikhistoria nr 2/2024). I soliga klimat som i Sahara skulle maskinen kunna gå dygnet runt, år efter år, var John Ericssons vision. Försöken gick sådär, men blev i alla fall en förelöpare till dagens solenergi.

En högre svårighetsgrad provade Baltzar von Platen, som med Carl Munters uppfann det moderna kylskåpet 1920. Principen med en maskin utan rörliga delar som producerade kyla direkt ur luften var rena magin. Att skapa värme ur luften kunde då tyckas vara inom räckhåll.

Baltzar von Platen stack inte under stol med att han ville bygga en evighetsmaskin. Enligt hans memoarer fick han som yngling besök av en ande som avslöjade principen – inte olikt smålänningen som tog stöd av profeten Hesekiel.

Nära 60 år senare lämnade han 1973 in sin ansökan ”Förfarande för genomförande av en termodynamisk cirkelprocess”. Kort beskrev han det med: ”ett ämne A, såsom t.ex. ammoniak, H3N, eller propan, C3H8, m.fl., som vid processens genomlöpande pendlar mellan tvenne aggregationstillstånd, nämligen från vätska till gas och åter”.

Godkändes i USA

Men den fullständiga beskrivningen var snårig. Varken patentverket eller kolleger inom fysik och teknik var med på noterna, vilket gjorde von Platen förbittrad. Han vände sig till andra länder. Och USA:s patentverk godkände hans ansökan 1978.

”Det är nu känt och accepterat att entropiminskande processer – dvs eviga rörelseprocesser – finns inte bara i fantasiexperiment utan också i verkligheten”, skrev han i ansökan. I detta skiljer sig inte von Platens tankar nämnvärt från mindre skolade evighetskollegers.

– Nästan alla försök bygger på något slags utväxlingsmekanism. De förväxlar det med att det produceras arbete.

Man kan byta kraft mot väg, och då tror många att de gjort något revolutionerande, säger Hanno Essén, docent i teoretisk fysik vid Stockholms universitet och lektor i mekanik vid KTH.

Kan se lovande ut – men funkar inte

Med experiment på mycket avancerad nivå kan det vara svårare att avgöra vad som strider emot fysikens lagar (se faktaruta här nedanför). Kall fusion lanserades på 1990-talet som ett sätt att skapa kärnreaktioner vid rumstemperatur och framställa mycket energi med små insatser.

– Ibland kan det verka lovande, men i slutänden har man inte lyckats. I fasta tillståndets fysik kan det hända saker som kan vara svåra att överblicka makroskopiskt. I det lilla kan lite fusion uppstå, men det krävs väldigt starka strömmar. Hittills har man inte gått plus i energi. Men någon gång kanske man lyckas, funderar Hanno Essén.

I ett kinesiskt försök för några år sedan påstods starka statiska magnetfält kunna generera en ström, på ett sätt som kan strida emot termodynamikens andra huvudsats.

– Det är baserat på ett experiment som är väldigt välgjort, men jag är inte bombis på resultatet. Jag har frågat flera experter, men ingen vill uttala sig, säger Hanno Essén.

Norskt, nutida försök gick i stöpet

Ytterligare en kandidat bygger på sonoluminiscens, där bubblor i en vätska kollapsar under tryck. Just när de brister koncentreras energi, och kärnreaktioner i mycket liten skala ska kunna uppstå. Men inte heller det har ännu bekräftats. På senare år har även ett norskt försök gått i stöpet, och ett svenskt företag har misslyckats med att locka finansiärer för att bygga en mycket kostsam anläggning.

En förutsättning för att ge sig i kast med det omöjliga är kanske en ihärdighet som få besitter. När misslyckandena staplas på hög kan den växa till besatthet, ibland en bitter övertygelse om att man ensam har förstått en hemlighet förborgad för andra. Kanske finns även ett inslag av förnekelse, för att slippa konfronteras med att ha kastat bort decennier av sitt liv.

– Uppfinnarna har ofta en annorlunda verklighetsbild eller andra referenser än handläggare på patentverket. Ofta är det något som personen jobbat med väldigt länge och engagerat. Inte sällan har det blivit en livsuppgift för dem, säger Jens Waltin.

Drömmen om evigt liv

De verkliga evighetsmaskinerna är kanske den skara uppfinnare som fortfarande söker undantag från fysikens lagar. Återväxten tycks vara god.

Kanske handlar det i grund och botten om drömmen om evigt liv. Inte ens när Karl Verner Eriksson flyttade in på ålderdomshemmet kunde han skiljas från evighetsmaskinen, utan tog den med sig och fortsatte experimentera. En gång gick brandlarmet och alla åldringar fick evakueras ut på gården. Det visade sig att Evighets-Kalle hade svetsat på sin manick.

Till sist skänkte han maskinen till Söderby-Karls hembygdsförening, som driver museet Erikskulle. Där står den kvar än idag. Utan så mycket som en rörelse.