Industri

Ruschen efter Skånes svarta guld

Bränslebristen under andra världskriget gav de skånska stenkolsgruvarna en kort och intensiv uppblomstring. En Klondykeperiod som kunde göra fattiga bönder till rika gruvägare över en natt.

Publicerad

"På golvet sitter tvååringen Bertil och sotar ner sig med svartglänsande kolstycken, medan hans intet ont anande mamma lägger mera kol i spisen”. Så börjar veckotidningen Se:s hemmahos-reportage från våren 1943 hos den före detta torparen, numera välbeställda gruvägaren Nils Thelander.

Tidningen berättar hur han något år innan hade råkat på en kolfyndighet när han skulle gräva en ny brunn på gården i Södra Vram, nära Billesholm.

Brunnen blev i stället ett gruvschakt intill uthuset, där kolet hissades upp i vanliga flätade potatiskorgar.

Enligt Se:s reporter hade Thelander sålt kol för 97 000 kronor, en svindlande summa i en tid när en normal arbetarlön i jordbruket var ett par tusen kronor om året. Inte undra på att familjens grannar började ta upp egna schakt på Södra Vrams fälad och däromkring, på åkrar och i trädgårdar.

Att det fanns stenkol i trakten var känt sedan länge. Och egentligen skulle varken Thelander eller hans grannar haft rätt att bryta och sälja sitt kol. Höganäsbolaget hade mutat in kolfyndigheterna i Billesholm med omnejd, men lagt ner driften i början av 1930-talet på grund av dålig lönsamhet. Samtidigt var bristen på bränsle stor i Sverige, sedan sjöfarten genom Skagerack spärrats av såväl Tyskland som de allierade. Därför gav staten klartecken till privatgruvorna. Höganäsbolaget kompenserades genom att det fick ensamrätt att distribuera och sälja kolet och behålla en andel av ersättningen. Samtidigt smugglades förstås en hel del kollass förbi bolagets kontrollanter.

Det är nu Billesholm och grannorten Ekeby får Klondykerykte. Snart fanns fler än hundra smågruvor igång i Billesholm. I en del arbetade ägaren ensam, andra hade upp till 15 anställda. Kunskapen om hur brytningen skulle gå till fanns redan i trakten. De äldre kolhuggarna, som tidigare jobbat åt Höganäsbolaget, visste hur dess drivningar gått till och var den mesta kolen fanns. När kolet tar slut på ett ställe gräver man efter nya fyndigheter i närheten. Totalt sänktes omkring 200 schakt under perioden.

Arbetskraft behövdes inte bara under jord utan också för uppfordring, sovring och transporter. Förtjänsten var bra. Enligt en historik, skriven av hembygdsforskaren Hasse Persson, kunde en fabriksarbetare helt utan vana trefaldiga sin daglön på halva arbetstiden.

- För det mesta arbetade man helt självständigt och sällan mer än fem timmar om dagen. Vi hade inga arbetstider. När man tyckte förtjänsten var tillräcklig så gick man hem. Den som inte trivdes på en arbetsplats bytte den mot en annan från ena dagen till den andra, berättade pensionären Malte Rönnberg i en intervju från början av 1990-talet. Själv var han med om Klondyketiden både som gruvarbetare och schaktägare.

Men de goda förtjänsterna kunde inte uppväga allt. Inemot 20 personer lär ha mist livet i olyckor under perioden. Vatten rann in i många schakt, några riktiga ventilationssystem fanns knappast och arbetsförhållandena var dåliga över lag. Så här berättar före detta gruvarbetaren Knut Nilsson i boken På kolgruvornas tid:

- Innan myndigheterna riktigt fattat vad som pågick var det den första tiden eländigt ställt med anordningar för klädbyte. Efter avslutat skift fick man gå till en bäck och tvätta sig och därefter ta på sig ombyteskläderna, som låg under bar himmel eller under propps (timmer för stöttning av gruvgångarna) och bräder. Värst var det om morgnarna när man skulle hoppa i gruvdräkten.

Efter hand förbättras förhållandena, det byggs "torkbodar" med värme och vatten.

När man kom längre ut i området och det blev djupare ner till kollagren blev driften mer avancerad. I stället för att släpa kolet genom gångarna i potatiskorgar använde man vagnar, som först gick på utlagda brädgångar och så småningom på riktig räls. Samtidigt fick elektriska uppfordringsverk fick ersätta de enkla handvinscharna. Om man nu inte hade sådan tur att kolet låg så ytligt att man kunde bryta fyndigheten som dagbrott med grävmaskin.

Klondykeryktet lockade folk långväga ifrån med hopp om att snabbt tjäna stora pengar. Under guldåren 1943-1944 arbetade minst 1?000 personer i och runt schakten och det togs varje vecka upp mellan 1 500-2 000 ton kol, som såldes till i första hand industrier och statliga institutioner, bland annat lasaretten i Ängelholm, Landskrona och Helsingborg.

Efterfrågan på kol fick också Höganäsbolaget att på nytt ta upp kolbrytningen i Billesholmstrakten genom att sänka ett nytt schakt, schakt Malmros.

Med de stora förtjänsterna kom också andra lycksökare. Till "torkbodarna" drogs korthajar som lurade arbetare att spela bort veckolönen på poker. Och, om man får tro Hasse Perssons hågkomster, unga kvinnor som sålde strumpor ”med en högst generös syn på provning av varulagret”.

Skånes stenkol är relativt lågvärdiga. För Höganäsbolagets del hade leran, som fanns tillsammans med kolflötsarna, sedan länge varit viktigare rent ekonomiskt. Den var råmaterial både till stengods och eldfast tegel. Kolbrytningen i Billesholm fortsatte ett tag efter krigsslutet, men tynade bort efterhand som importen av mer högvärdigt kol från främst Polen och Storbritannien kommit igång.

Den sista privatgruvan, Habergsgruvan i Ekeby med åtta anställda, lades ner 1968. Plåtslagaren Evert Karlsson startade den i oktober 1941 och drev den ända till nedläggningen. Då var driften sedan länge helt inriktad på att bryta lera, inte det stenkol som en gång varit Skånes svarta guld.

Här kan du gå på djupet i Skånes gruvhistoria:

Gruvmuseet i Bjuv

Ågatan,

Bjuv

Tel: 042-458 54 62

www2.bjuv.se/Kultur--Fritid/Kulturarv/Gruvmuseet
 

Höganäs Museum

Polhemsgatan 1,

Höganäs

Tel. 042-34 13 35

http://www.hoganasmuseum.se/
 

Nyvångs gruvmuseum

Schakt Carl Cervin,

Gruvgatan,

Nyvång

Tel : 042-541 59

www.nyvangsgruva.se