FARKOSTER
Här är historien om svenska flottans hemliga miniubåt
Under största hemlighetsmakeri tillverkades svenska flottans enda egenkonstruerade miniubåt. En prototyp byggd av delar från fritidsbåtar och helikoptrar. Här är den okända historien om Spiggen II som utbildade marinen i över 15 år.
Publicerad
Solkatterna glittrar i Törefjärden när Teknikhistoria
besöker Sveriges nordligaste djuphamn några mil väster om Kalix. Det är
lågsäsong och nästintill folktomt i det lilla ubåtsmuseet intill kajen där flottans
enda helt egenkonstruerade miniubåt finns bevarad. Men för nästan exakt 40 år
sedan var aktiviteten desto större. Då bröts vattenytan av krevaderna från
Försvarsmaktens sjunkbomber under en av 1980-talets tidiga ubåtsjakter.
Precis här siktades vad som misstänktes vara en miniubåt den 4 maj 1983. Ubåtsjakten blev den första av flera dramatiska militära insatser i området som utgör början på försvarszonen Kalixlinjen, en linje av omkring 2 800 militära anläggningar som sträcker sig parallellt med gränsen mot Finland. Jakten var dessutom en fortsättning på en rad misstänkta intrång från undervattensfarkoster som inleddes redan på 1970-talet, spridda över hela den svenska kustremsan.
– Då hade vi redan haft en miniubåt i bruk som 1958 köptes in från Storbritannien och som var i tjänst fram till 1970. Det var en Stickleback-ubåt i XE-klassen som fick heta Spiggen. Den införskaffades efter att det blev uppmärksammat att andra krigförande nationer hade utvecklat denna typ av små farkoster för specialoperationer, säger Linus Fast, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
Bland annat användes brittiska miniubåtar i ett försök att sänka Hitlertysklands slagskepp Tirpitz vid norska Alta under andra världskriget. De blev upptäckta, men först efter att kraftiga sprängladdningar hade placerats ut under skeppet som försatte det i stridsodugligt skick. Dessa miniubåtar var av X-klass, ur vilken XE-klassen som Spiggen tillhörde senare utvecklades.
Förmågan att ta sig fram oupptäckt även i grunda kustvatten, dolda för radar bland grynnor och skär, är en av miniubåtens starkaste sidor. Det är vad som gör miniubåtar från främmande makt till ett betydande hot mot ett land med långa skärgårdskuster. Och vid tiden för den misstänkta kränkningen i Töre 1983 blev det allt tydligare att den svenska Försvarsmakten inte var tillräckligt väl rustad för att spåra de små undervattensfarkoster som det ofta ansågs handla om. Ubåtsjakterna blev alltmer uppmärksammade i massmedia, men de slutade alltid med samma brist på resultat. Det blev inga fler uppenbara fall liknande den grundstötta U 137 i Karlskronas skärgård 1981.
– Det ledde fram till beslutet att konstruera en svensk utbildningsubåt, en prototyp som blev Spiggen II. Ett sekretessbelagt specialprojekt som egentligen inte fanns, ett black project, säger Linus Fast, som bland annat har en bakgrund som utbildad skeppsbyggnadsingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan.
Hösten 1987 inleddes planeringen för en svenskkonstruerad miniubåt. Utgångspunkten var att det skulle bli den första av flera miniubåtar inom den svenska militären. Under stort hemlighetsmakeri sattes en budget på 1,8 miljoner kronor.
– Ja, vi kan konstatera att vi var tvungna att vara kreativa för att kunna konstruera en ubåt för den summan. Mycket kreativa, säger Mats Nordin, i dag ubåtsingenjör vid Saab Kockums.
Själv hade han året innan lagt fram sitt examensarbete om miniubåtar vid Chalmers tekniska högskola som i sig var en utmaning att få godkänd eftersom så mycket av innehållet omedelbart blev sekretessbelagt. Uppsatsen väckte intresse inom marinen och Mats Nordin gick i princip direkt från grundutbildningen till mariningenjör och bärgningsdykare till anställning som projektör i gruppen som arbetade med den första helt egenkonstruerade militära miniubåten.
Men så var det ju det här med budgeten.
– Vi fick gå och plocka en del materiel från våra egna förrådshyllor, som helikoptergyron. Men vi kunde inte välja och vraka direkt, det blev ett hopplock varav en hel del utrustning från fritidsbåtar.
En annan utmaning var att hela projektet var topphemligt. Hur håller man en nästan tolv meter lång och uppemot tolv ton tung ubåt hemligt? Lösningen blev att vända sig till mindre civila företag för tillverkning av de olika delarna.
– Det viktigaste var vattentätheten och skrovhållfastheten. Skrovet behövde klara trycket ner och förbi 100 meter. Dessutom skulle ubåten kunna frakta och slussa dykare, säger Mats Nordin, och fortsätter:
– Amfibieteknik AB i Nacka fick beställningen på att konstruera ihop helheten från Försvarets materielverks ubåtsbyrå. Men tryckskrovet fick beställas från ett litet företag i Pålsboda som normalt tillverkade tryckkärl, som septiktankar. Jag kan ju fråga mig så här i efterhand om de insåg vad tanken egentligen var för något.
Han minns att ett par personer kopplade till projektet fick en smärre uppsträckning när de hade dykt upp i militära uniformer hos företaget i Pålsboda, Martin Larsson Tryckkärl AB.
– De hade blivit lite rädda på företaget, säger han med ett skratt.
Vartefter arbetet fortgick och det blev tydligt att det skulle sluta i en funktionsduglig ubåt, växte ambitionsnivån och därmed även budgeten. Även om den fortfarande var milt sagt blygsam på cirka 3 miljoner kronor.
I den lilla fabriksbyggnaden i Nacka växte ett lätt och strömlinjeformat skrov fram, men med förstärkningar och skydd bland annat runt propellern som skulle göra det möjligt för ubåten att i princip ”hasa sig fram” på botten vid behov. För att få den så lättmanövrerad som möjligt även vid låga hastigheter utrustades Spiggen II med en propeller placerad i en dysa som är kardanupphängd och kunde vridas både vertikalt och horisontellt.
– Det gjorde att hon fick en väldigt bra manövrerbarhet i sidled. Däremot var hon inte lika lätt att manövrera i djupled. Jag var faktiskt själv med och kläckte idén om hur hennes djuproder skulle utformas, säger Roger Lundkvist, i dag på Försvarets materielverk.
Som utbildad röjdykare var han en del av det som då hette UV-gruppen, som övade på fientlig undervattensverksamhet, och tjänstgjorde två perioder ombord på Spiggen från mitten av 1990-talet. Då hade miniubåten varit sjösatt och i bruk som mål- och övningsubåt för marinen sedan 1989. Avsevärt längre än de två år det var tänkt från början.
– Vi var generellt sett ute i omkring sex timmar åt gången, totalt fem personer i tjänst varav normalt tre i själva besättningen ombord. Det var alltid intressant att planera för att undvika upptäckt under övning. Att hitta under vatten är ju en sak, att hitta taktiskt är en helt annan. Mycket handlade om att planera en färdväg med maximal möjlighet till dolt uppträdande genom att utnyttja hydrografin och bottentopografin på bästa sätt, säger Roger Lundkvist.
Det är inte omöjligt att en och annan flottist under utbildning kände frustration inför den lilla tystgående retstickan i djupet. Framför allt eftersom besättningarna som hanterade miniubåten kom att bli sammansvetsade och med en allt högre kunskap om hur de bäst smet undan dåtidens sonarteknik.
Det är kring denna tidsperiod, runt 1996, som Linus Fast kom in i bilden. Spiggen II hade efter år av flitigt användande och begränsad budget för förbättringar blivit alltmer sliten. Till slut fick ubåten nyttjandeförbud.
– Mitt uppdrag blev att komplettera den tekniska dokumentationen som fanns för Spiggen. Jag kan konstatera att vid det laget var hon ett hopplock av allt från jättebra materiel till silvertejp, säger Linus Fast.
Genomgången slutade med att Spiggen fraktades ner till Kockums i Malmö, som gjorde en totalrenovering under nio månaders tid. Bland annat säkrades svetsfogarna vid det flänsförband som håller samman Spiggens två skrovdelar. Skrovet är delbart i maskinrummet för att underlätta service av maskineriet.
– Kockums gav ett fast pris som de säkerligen inte gick med vinst på, förmodligen för att de ville se över möjligheterna att själva bygga miniubåtar för en exportmarknad, säger Linus Fast.
Resultatet blev en miniubåt i toppskick. Vilket gjorde upprördheten desto större när de politiska försvarsbesluten om kraftiga nedskärningar fattades – och Spiggen II till slut avvecklades. I samma veva som hela förband lades ner beslutades det att ubåtsflottiljen skulle flytta från Berga örlogsbas till Karlskrona. Det kom att leda till att gruppen som hade hanterat Spiggen II splittrades, och med det hela den samlade kompetensen om miniubåtars egenskaper och möjligheten att öva på att hitta den typen av mindre undervattensfarkoster. En möjlighet som hade varit väldigt viktig i dagens läge, bland annat sett i ljuset av Nordstream-sabotaget, konstaterar samtliga tre sakkunniga till Teknikhistoria.
– Just nu skulle vi behöva en Spiggen III, väldigt mycket. Med samma förmågor som Spiggen II, men mer modern och anpassad för att klara av att hålla sig så osynlig som möjligt för dagens sensorer, säger Mats Nordin.
