Nytillverkning av historisk hoj i Skåne

När Teknikhistoria ringer upp står Per-Olof Kippel och bygger ett 56-tums ekerhjul. I mars presenterade han sin nya minifabrik på en tysk cykelmässa.

Nu ska han kunna bygga större serier av sin egen höghjulingsmodell. Han har redan sålt ett 15-tal cyklar.

– Det är i hela Europa alltså, inte så många i Sverige, säger han.

En del av kunderna är historiskt intresserade och kör högtidligt i tidstypiska kläder. Andra, som Per-Olof själv, är intresserade av körupplevelsen och kanske av att köra fort och tävla. Det finns andra tillverkare, men de bygger en cykel åt gången som ett rent hantverk, och priserna är därefter.

– Jag tänker större. Jag ska kunna tillverka 100 cyklar om året. Men den marknaden finns inte än, den får man uppfinna.

– Man kan ha väldigt roligt på de här cyklarna och jag vill ha cykelkompisar, säger Per-Olof Kippel.

Målet är att göra cyklarna till en lagervara som tillverkas i volymer, även om det är små volymer. Det ska finnas reservdelar. Cyklarna ska hålla hög kvalitet och vara identiska så att köparna vet vad de får. Det ska gnugga bort höghjulingarnas stämpel som kuriosa eller leksaker.

– Det ska vara en bra cykel för dagens kräsna cyklister. Förväntningarna de har på sina cyklar vill jag föra över på höghjulingarna.

Per-Olof Kippel är arkitekt i botten, och designen och konstruktionen är trogna originalen.

– Höghjulingarna var färdigutvecklade på 1880-talet. Till exempel hade de fullständig koll på ramens geometri.

Det tog tre år att ta fram en prototyp. Den var en bra början, men tillverkaren uppfyllde inte kvalitetskraven. Så Per-Olof Kippel skapade en egen verkstad.

Där finns verktyg som knappast gått att köpa de senaste 120 åren, till exempel jiggar för att precisionstillverka cykelhjul med en diameter över 1,4 meter.

Ekrarna är specialbeställda. Fälgen likaså. De enda kommersiella komponenterna i de leveransklara cyklarna är pedalarmar, pedaler och styrlager. Det massiva polyuretandäcket tillverkas enbart för Standard Highwheels.

Förr gjordes däcken av gummimaterial på band som klipptes och skarvades ihop runt hjulet. Men Per-Olof Kippel ville ha något unikt i höghjulingens historia: ett däck i ett stycke.

– Jag tror över lag att det är viktigt att våga göra en investering för att cykeln ska vara trovärdig. Men det tog ett bra tag innan jag hittade en däcktillverkare som var intresserad.

Formen för att slunggjuta jättedäcken i var så stor att företagets maskiner inte orkade dra runt den. Han fick investera i både form och nya motorer. Men det var värt det. Ett skarvat däck är en potentiell svaghet, och som höghjulingsåkare vill man inte ha några svaga punkter om det går att undvika.

– Det är första gången det tillverkas däck för höghjulingar. Alla andra gör dem av metervara, säger Per-Olof Kippel.

Säkerheten är nog den största frågan för den som är nyfiken på de nygamla cyklarna. Därför gör han en stor poäng av att det går att komma till hans minifabrik, lära sig hantera fordonet och måttbeställa. De flesta fixar det på en halvtimme. Och möjligheten att provköra gör att den som är intresserad inte behöver köpa en cykel för omkring 15 000 kronor utan att veta hur den är i verkligheten. De flesta är trots allt vana vid moderna konstruktioner med frihjul och kedjedrift.

– De nya vanliga cyklarna är överlägsna på alla sätt förstås, utom på en sak – körupplevelsen. Höghjulingarna är vackra också, man blir lite tårögd. Detta är ju ur-cykeln, en ikon, säger Per-Olof Kippel.

Själv känner han sig helt trygg i sadeln, trots att de även under sin storhetstid var kända för att kunna orsaka otäcka olyckor.

– Man måste ha en cykel man litar på, ha respekt för cykeln och bete sig därefter. Man måste planera, ha koll på läget. Det går inte att stanna var man vill. Och adrenalinpåslaget är en del av charmen. Lite som störtlopp.

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här!

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook!