Brobygget blev en symbol för Skottland

Under århundraden hade korsandet av den skotska flodmynningen Firth of Forth varit riskabelt. Vindarna var oberäkneliga, strömmarna förrädiska och sjön gick hög. En fast förbindelse över floden började diskuteras redan 1740.

Sir Thomas Bouch hade konstruerat en hängbro, likt Taybron som han också hade ritat. Han adlades efter bygget av Taybron och Skottland hade med den hade världens längsta järnvägsbro.

Men bara ett år efter invigningen, 1879, var katastrofen ett faktum: 75 personer dog när bron rasade.

Utredningen visade att bron inte var dimensionerad för att klara påfrestningar av vind. Någon ny hängbro designad Sir Thomas Bouch var det inte längre tal om. Bygget stoppades mitt i förberedelserna med fundamenten.

Men man gav inte upp planerna på en bro mellan byarna South Queensferry och North Queens väster om Edinburgh. De engelska ingenjörerna Sir John Fowler och Sir Benjamin Baker fick ta över projektet.

Ingenjörerna Fowler och Baker skapade en bro med en enorm spännvidd. Vid den tiden fanns ingen annan bro som kunde mäta sig med Forth Bridge, eller Forth Rail Bridge som den ibland kallas.

Den är byggd med så kallad kantileverteknik, vilken bygger på utkragade fackverkskonstruktioner, konsoler förankrade i bakändan och mellan utkragningarna en styv balk för att få ett extra långt spann.

För att illustrera bärigheten i konstruktionen demonstrerades detta 1887 på ett sätt som sedan blev ett vykort. Fowler och Baker representerar konsoler och mellan dem sitter den japanske ingenjören Kaichi Watanabe på en slags gunga. Tillsammans utgör trion en hel bro.

Till Eiffeltornet som byggdes samtidigt användes smidesjärn men till Forth Bridge valdes stål som nyligen blivit godkänt som byggmaterial i Storbritannien. Stora mängder stål hade blivit tillgängligt efter uppfinningen av Bessemer-processen men som byggmaterialet var det relativt oprövat. I synnerhet för sådana gigantiska byggnadsverk. Men produktionen hade utvecklats med den så kallade Martinprocessen så att stålet nu höll en hög och jämn kvalitet.

Det gick åt 55 000 ton stål, drygt 18 000 kubikmeter granit och över 8 miljoner nitar.

Den allra sista niten, som var guldfärgad, slogs i den 4 mars 1890 prinsen av Wales, senare kung Edvard VII.

Den hade då kostat 3,2 miljoner pund och priset i människoliv var högt; under byggtiden skadades 450 arbetare och 98 omkom.

Brons totala längd var ungefär 2500 meter. Det fria spannet var tre gånger längre än vad någon hade byggt tidigare. De båda huvudspannen har en fri längd av 521 meter och en segelhöjd på 50 meter. Dubbelspåren går 46 meter över vattenytan vid högvatten. Och med sina 120 meter är bron högre än St Pauls katedral i London.

Under andra världskriget gjorde tyska bombflyget försök att förstöra bron men de lyckades aldrig ens träffa den.

Den har blivit en ståtlig symbol för Skottland, avbildats på mynt och sedlar samt figurerat i både reklam och film.

Världsrekordet för brospännvidd varade i 40 år då Quebec-bron i Kanada byggdes. Men Forth Bridge är fortfarande tvåa i världen.

Den betraktas som ett mästerverk i viktoriansk ingenjörskonst och upptogs på Unescos världsarvslista under 2015.

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook.