Bilder av ljus

Redan under antiken kände man till principen för camera obscura, att om ljus föll in genom ett litet hål i en låda fick man en upp-och-nervänd bild på lådans bakvägg.

Detta var ett fenomen som många hade fascinerats av. Tänk om man bara kunde fånga bilden på exempelvis ett papper. Så fantastiskt det vore! Då skulle man med ljusets hjälp kunna avbilda naturen med alla dess detaljer. Tänk att slippa åratal av konststudier för att kunna skapa naturtrogna bilder!

Det skulle dröja till 1700-talet innan de första stegen mot drömmens uppfyllelse togs, och då av en svensk. Kemisten Carl Wilhelm Scheele i Köping hade märkt att silverklorid kunde reduceras till metalliskt silver av solljus. Han upptäckte också att behandling med ammoniak stabiliserade processen. Kunde man kanske använda silversalt för att fånga bilden i en camera obscura?

En av dem som bestämde sig för att försöka sig på detta var en före detta officer i Napoleons armé vid namn Nicéphore Niepce. Han sysslade med litografi och etsningar och kom den vägen in på experiment med ljus. Han lyckades visserligen skapa en ljuskänslig emulsion av silversalt som kunde exponeras i en camera obscura, men han lyckades inte få bilden beständig. Hur han än gjorde svartnade bilden allt mer, ju mer ljus den fick på sig.

Men kanske fanns andra emulsioner? Niepce hade funnit att en speciell sorts asfalt härdades av solens strålar. Genom att sätta in en plåt med asfaltemulsion i en camera obscura och exponera den under åtta timmar lyckades Niepce 1822 skapa ett heliografi, en bild som han sedan kunde fixera genom att tvätta bort den ohärdade asfalten.

Tyvärr var exponeringstiden så lång att solen under tiden vandrat större delen av sin bana på himlen. Detta gjorde att skuggorna förändrats så att bilden blev urusel. Men det var ett första steg. Det visade att det trots allt var möjligt att fånga naturen med ljusets hjälp.

Samtidigt med detta var en ung scenograf vid namn Louis Daguerre sysselsatt med att måla dioramor, en sorts runda tittskåp med intrikata bilder och figurer som var populära i Paris vid den här tiden.

En dag när Daguerre besökte en instrumentmakarverkstad fick han höra att Niepce, som brukade beställa linser därifrån, äntligen lyckats med sin heliografi.

Daguerre blev eld och lågor. Han tog kontakt med Niepce och föreslog att de skulle samarbeta. Niepce var först motvillig, men efter tre års tjat gav han upp och de startade ett kompanjonskap, där framtida vinster skulle delas lika mellan de två uppfinnarna.

Samarbetet kom dock till ett plötsligt slut, då Niepce dog av ett slaganfall 1833. Daguerre fortsatte på egen hand. Niepces experiment hade visat att exponering kunde ge en latent bild, som sedan kunde förstärkas med kemikalier. 1835 upptäckte Daguerre att kvicksilverånga fick en latent bild på en silveramalgambelagd kopparplåt att förstärkas, men det tog honom ytterligare två år att kunna fixera bilden med hjälp av en saltlösning.

Emulsionen var känslig och måste skyddas av ett täckglas, och den kunde bara ses som positiv under vissa vinklar, men det hade utsökta valörer, och en tidigare otänkbar detaljrikedom.

Daguerre hade nu äntligen fått fram en praktisk fotograferingsmetod, som han kallade daguerrotypi efter sig själv.

Nu bar det sig inte bättre än att en ung man vid namn François Arago fick höra talas om saken. Arago hade börjat sin karriär inom vetenskapen, men därifrån gett sig in i politiken. Sedan 1830 var han deputerad i nationalförsamlingen.

Arago insåg genast potentilen hos den nya tekniken. En så betydelsefull innovation skulle inte vara reserverad för ett fåtal, resonerade han. Nej, detta var en uppfinning som borde komma hela mänskligheten till del.

Sagt och gjort. Den 1 augusti 1839 beslutade nationalförsamlingen att Daguerres uppfinning skulle göras fritt tillgänglig för mänskligheten och att Daguerre och Niepces son Isidor vardera skulle få en väl tilltagen livränta.

Nu var det inte bara Daguerre och Niepce som hade experimenterat med bilder av ljus. I England hade en man vid namn Henry Fox Talbot gjort framsteg med ljuskänsliga emulsioner av silverjodid. I februari 1839 hade han diskuterat problemet med att fixera bilden med kemisten John Herschel, för övrigt son till den berömde astronomen William Herschel som upptäckt planeten Uranus. John Herschel hade också gett sig in i camera obscura-forskningen och myntat uttrycket fotografi – skrift med ljus – för den nya tekniken. Herschel hade funnit att bilden kunde fixeras med hjälp av natriumtiosulfat.

Samma år som daguerrotypin kommersialiserades i Frankrike kom alltså en konkurrerande metod för fotografi från England. Hösten 1840 hade Talbot utvecklat en fullständig process för att mångfaldiga pappersbilder från negativa glaspåtar. En process han ursprunglien kallade calotypi efter grekiskans ”vacker bild”.

Bara några år senare öppnade fotoateljéer både i gamla och nya världen. Nu kunde även mindre bemedlade borgare få porträttbilder på sig själva utan att anlita dyra konstnärer.

Resten är, som man säger, historia.