Premium

Den heta konsten att mäta vår temperatur

Före Thomas Clifford Allbutts cirka 15 centimeter långa kliniska febertermometer var det vanligt med termometrar som var uppemot en halvmeter långa och tog 20–30 minuter att få ett resultat av.
Före Thomas Clifford Allbutts cirka 15 centimeter långa kliniska febertermometer var det vanligt med termometrar som var uppemot en halvmeter långa och tog 20–30 minuter att få ett resultat av.
Vetenskapsmannen Santorio Santorios termometer från omkring 1612. Foto: SCIENCE PHOTO LIBRARY/TT
Vetenskapsmannen Santorio Santorios termometer från omkring 1612. Foto: SCIENCE PHOTO LIBRARY/TT

Redan i tidig läkekonst insåg de lärda att mätning av kroppstemperatur kan användas för att diagnostisera sjukdom. Men det kom att dröja till 1886 innan den första praktiskt användbara kliniska termometern kom.

Vetenskapsmannen Santorio Santorios termometer från omkring 1612. Foto: SCIENCE PHOTO LIBRARY/TT
Vetenskapsmannen Santorio Santorios termometer från omkring 1612. Foto: SCIENCE PHOTO LIBRARY/TT

200 år före vår tideräkning noterade ingenjören Filon från Bysans att luft expanderar och drar ihop sig i takt med temperaturen. Detta blev en startpunkt för historien om febertermometern. Och med den också den parallella historien om temperaturmätning i allmänhet.

Det sägs ibland att astronomen Galileo Galilei (1564–1642) skulle vara innovatören bakom termometern, men eftersom hans tidiga varianter saknade bestämda utgångspunkter för sin skala handlar det snarare om termoskop – föregångaren till termometern. Den som blev först var den samtida italienska vetenskapsmannen Santorio Santorio (1561–1636).

Santorios temperaturmätare bestod av en lång, förseglad tub med vätska som hade ett glasklot i ena änden, lagom stort för att ha i munnen. Först tog läkaren, som ansågs ha normal temperatur, klotet i munnen för att markera vid vilket skalstreck som vattenpelarens yta stannade. Därefter patienten.

Det tog tid innan det kom febertermometrar som blev så exakta i mätningarna att de ansågs tillförlitliga. De tidiga varianterna var ofta (liksom Santorios) för stora för att kunna hanteras på ett bra sätt, inte sällan ömtåliga och kunde ta 20–30 minuter på sig i patientens armhåla, mun eller ändalykt innan ett resultat kunde avläsas.

Före Thomas Clifford Allbutts cirka 15 centimeter långa kliniska febertermometer var det vanligt med termometrar som var uppemot en halvmeter långa och tog 20–30 minuter att få ett resultat av.
Före Thomas Clifford Allbutts cirka 15 centimeter långa kliniska febertermometer var det vanligt med termometrar som var uppemot en halvmeter långa och tog 20–30 minuter att få ett resultat av.

1886 utvecklades det som anses vara den första febertermometer som liknar våra nutida. Engelska läkaren sir Thomas Clifford Allbutt utvecklade en cirka 15 centimeter lång termometer som visade resultat på under fem minuter.

Thomas Clifford Allbutt (1836–1925). Foto: SCIENCE PHOTO LIBRARY/TT
Thomas Clifford Allbutt (1836–1925). Foto: SCIENCE PHOTO LIBRARY/TT

--

Källor: History of the Thermometer, National Library of Medicine, Knut Haegers Att ta tempen, Museum of the History of Science, Technology and Medicine, Leeds.

FAKTA

Konsten att mäta vår temperatur

Redan 400 år före vår tideräkning lade den grekiska läkaren Hippokrates en hand på patientens panna för att känna av kroppstemperaturen. Så, menade han, skulle alla inom läkekonsten göra för att hitta tecken på sjukdom.

Först så sent som 1868 kom insikten om att vår normala kroppstemperatur håller sig inom ett relativt tätt spann. Det blev känt med hjälp av den tyska läkaren Carl Reinhold Wunderlichs (1815–1910) datainsamling där han tog tempen på sammanlagt 100 000 personer under en period av 15 år. Han kom också fram till slutsatsen att feber är ett symptom, inte att betrakta som en sjukdom i sig.