Premium
Den heta konsten att mäta vår temperatur
Redan i tidig läkekonst insåg de lärda att mätning av kroppstemperatur kan användas för att diagnostisera sjukdom. Men det kom att dröja till 1886 innan den första praktiskt användbara kliniska termometern kom.
Publicerad
200 år före vår tideräkning noterade ingenjören Filon från Bysans att luft expanderar och drar ihop sig i takt med temperaturen. Detta blev en startpunkt för historien om febertermometern. Och med den också den parallella historien om temperaturmätning i allmänhet.
Det sägs ibland att astronomen Galileo Galilei (1564–1642) skulle vara innovatören bakom termometern, men eftersom hans tidiga varianter saknade bestämda utgångspunkter för sin skala handlar det snarare om termoskop – föregångaren till termometern. Den som blev först var den samtida italienska vetenskapsmannen Santorio Santorio (1561–1636).
Santorios temperaturmätare bestod av en lång, förseglad tub med vätska som hade ett glasklot i ena änden, lagom stort för att ha i munnen. Först tog läkaren, som ansågs ha normal temperatur, klotet i munnen för att markera vid vilket skalstreck som vattenpelarens yta stannade. Därefter patienten.
Det tog tid innan det kom febertermometrar som blev så exakta i mätningarna att de ansågs tillförlitliga. De tidiga varianterna var ofta (liksom Santorios) för stora för att kunna hanteras på ett bra sätt, inte sällan ömtåliga och kunde ta 20–30 minuter på sig i patientens armhåla, mun eller ändalykt innan ett resultat kunde avläsas.
1886 utvecklades det som anses vara den första febertermometer som liknar våra nutida. Engelska läkaren sir Thomas Clifford Allbutt utvecklade en cirka 15 centimeter lång termometer som visade resultat på under fem minuter.
--
Källor: History of the Thermometer, National Library of Medicine, Knut Haegers Att ta tempen, Museum of the History of Science, Technology and Medicine, Leeds.
