De bygger klinkbåtarna som makteliten älskar att ro

Kluckandet från bordläggningen när plankor som överlappar varandra möter vattenytan är klinkbåtarnas alldeles egna melodi. En ”jingel” för den anrika klinktekniken som har följt med från vikingatidens smidiga stridsbåtar fram till nutidens allmogebåtar. Det äldsta fyndet av ett klinkbyggt skepp i Sverige är Äskeskärrskeppet, som hittades i Ale kommun strax utanför Göteborg. Det daterades till 930-talet, och ett flertal skeppsfynd har gjorts även efter detta.

I december förra året skrevs så klinkbåtstraditionen in på FN-organet Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.

– Unesco konstaterar att det här är ett viktigt kulturarv, jag skulle säga att listningen visar att klinkbåtstraditionen har en oskattbar betydelse. Det är en kunskap som inte sitter i böcker eller teorier, utan i ett skickligt hantverkskunnande som inte överlever utan engagerade människor, säger Fredrik Blomqvist, intendent vid Sjöhistoriska museet.

Placeringen på listan gäller byggtraditionen i de nordiska länderna, där regeringarna ställde sig bakom ansökan till Unesco. Fredrik Blomqvist hoppas att uppmärksamheten det ger ska öka intresset för båtarna och byggtekniken, och få fler att vilja lära sig hantverket. Pelle Nestorzon, lärare på Stensunds folkhögskolas båtbyggarlinje, hoppas detsamma.

– Det höjer känslan av att det vi gör är viktigt, att den här kunskapen bottnar i något värdefullt. Det känns väldigt fint att få vara en kulturbärare, säger han och kliver upp för trappstegen till båtbyggarlinjens hus.

Det sveper varma vindar över Östersjökusten, strax utanför Trosa. Det luktar tjära och vår, och det är lätt att känna längtan efter att få vända någon av de färdiga klinkbåtarna utanför huset på rätt köl och bege sig ut i skärgården som börjar bara några hundra meter bort. Det är också vad varje kursstart för båtbyggarlinjen inleds med: två veckor till sjöss för samtliga 16 nya elever och deras lärare. Där får eleverna chansen att direkt skaffa sig viss sjövana, få en känsla för hur klinkbåtarna fungerar rent praktiskt och träffa på skärgårdens folk för att lära sig mer om byggtraditionen.

– Av skärgårdsborna får de bland annat höra om hur båtarna har använts historiskt. En hyggligt stor fastighet här i Sörmland hade en storöka, en lillöka och kanske en mellanöka. Storökan kunde man använda för att frakta en ko på bete, lillökan kanske barnen hade när de rodde till skolan. Det här är bruksbåtar som verkligen användes i det vardagliga arbetet, de kan sägas vara lite av ”skärgårdens traktorer”, säger Pelle Nestorzon och ler brett.

I båtbyggarlokalerna råder koncentrerad aktivitet. Fyra klinkbåtar har växt fram sedan höstterminens start och när sommarens examen nu närmar sig återstår ungefär halva bordläggningen, och därefter inredningen. Arbetet sker i princip med samma verktyg och teknik som tidigare i båtbyggarhistorien, förutom sparsam användning av bandsåg, rikthyvel och planhyvel. Träet till borden basas, böjs genom att ångbakas med hjälp av en vedeldad ångpanna, och sätts på plats med tvingar, för att svalna i precis rätt mjuka linje för just den variant av klinkbåt som byggs.

– Kan du titta lite på vinkeln här? Det blir svårt med hyveln här in mot näbben. Det är så små marginaler, jag vill inte råka ta för mycket, säger Alva Wickbom och stryker med fingertopparna längs med spunningen, den fals som ska användas vid infästningen av plankorna.

Hon och Alexander Herner ligger bra till i bordläggningen av Stensundssnipan som är deras examensarbete och de kan kosta på sig att vara extra noggranna. Men så handlar det också om millimeterpassning, där plankorna ska sluta tätt i bordläggningen. Till viss del går det att rädda en misspassning, men inte hur stor som helst.

– I landningen tjärar vi båda borden (plankorna) och lägger garn mellan som tätning. Om det ändå blir någon glipa så har vi rackarkitt, en pasta som vi kan täta med som har ungefär samma konsistens som vanligt linoljekitt, säger Alexander Herner.

– Det går också att göra en egen pasta av krita och linolja, tipsar Pelle Nestorzon.

Han skärskådar spunningen och täljer en sista millimeter med snickarkniven, sedan passar furuplankan in som en pusselbit i bordläggningen. Eleverna bygger fyra olika varianter av klinkbåtar med anor från närområdet i Södermanland. Enligt Pelle Nestorzon är det relativt lätt för ett tränat öga att se var i landet en klinkbåt är byggd.

– Även om byggtekniken i sig är densamma, så finns det tydliga geografiska skillnader i materialval och konstruktion. Som exempel har vi mycket furu här i Sörmland och har främst byggt båtar av det träslaget, medan det i Blekinge historiskt fanns mycket ek att ta av, och klinkbåtarna i Norrland normalt är av gran.

Utseendet på båtarna varierar utifrån vilka båtbyggare som har anlitats, men även utifrån användarnas behov.

– Gotländska klinkbåtar har som exempel flera små segel, eftersom de måste kunna revas snabbt vid hårt väder. I områden där det går att segla i lä bakom ett skär är seglen större. I Bohuslän, där det är grövre sjö, byggde man lite större båtar och gärna med mer stabila stumlaskar (en vinkelrät skarv som ligger över bakomvarande laskbricka). Och på Färöarna som är helt omgivet av hav är klinkbåtarna väldigt långa, men lätta, eftersom de behöver kunna bäras upp i skydd på land, säger Pelle Nestorzon.

Före järnåldern användes träplugg, dymlingar, för att hålla ihop klinkbåtarna, eller så ”syddes” de ihop med rötter, men redan vikingarna snickrade ihop sina skepp med järnspik – och senare koppar. På Stensunds båtbyggarlinje börjar eleverna från noll, från att såga upp virket till att bygga golvställningen som deras båtar ska konstrueras på – till att sy segel, slå rep och koka tjära. Dessutom tillverkas en del beslag i skolans lilla smedja, Pelle Nestorzons lärarkollega är utbildad smed.

Grundtanken är att hantverket ska sitta i händerna, i en känsla för hur träet hanteras utan maskinella hjälpmedel. Dessutom finns det en stor acceptans för att göra fel och därigenom lära sig genom att åtgärda det som gått snett. Sammantaget ger det en viktig grund för hantverkskunnandet, menar Pelle Nestorzon.

– Den här utbildningen är tänkt som ett hopp ut i verkligheten, där eleverna går ett års grundutbildning och sedan kan gå ytterligare ett år med valfri inriktning. Det är nog svårt att livnära sig helt på att bygga nya båtar, men inom renovering finns det mycket jobb för våra elever. Uppenbarligen finns det ett intresse för den här typen av båtbyggande, vi har nästan alltid fullt på våra utbildningar.