Nu rivs Christopher Polhems sista mästerverk

Mitt under det som återstår av trafikkarusellen i centrala Stockholm löper ett stycke ingenjörskonst fram mellan Mälaren och Saltsjön. Mekanikens fader Christopher Polhem var över 80 år fyllda när bygget av Polhemsslussen i Stockholm inleddes år 1744, med syftet att få en bredare och djupare sluss bättre anpassad för större båtar än föregångaren.

Det är första gången så stor del av Polhems slussränna är synlig, med handhuggna stenblock sammanlänkade av stångjärn. Och den sista: Bara timmarna efter Teknikhistorias besök inleddes rivningen.

Järnet i gott skick

– Det här är själva kärnan i konstruktionen, där järnet håller ihop hela anläggningen i tre riktningar, säger Jan Kockum, arkeolog och projektledare för Arkeologikonsult som ansvarar för utgrävningen.

Han följer ett tjugotal meter av stenblock, böjer sig ner och knackar på metallkopplingarna.

– Järnet är i väldigt gott skick trots att det lades på plats på 1700-talet. När vi grävde fram slussrännan såg vi att metallen var täckt av en tjärmassa som skyddat väldigt bra mot rost, vi har precis skickat massan på analys för att se vad den består av mer i detalj.

Lukten av tjära är det första som möter vid den arkeologiska utgrävningen, vars mer omfattande fas avslutades i slutet av juli. Bredvid slussrännan syns det som återstår av de fyra torn i sandsten och rött tegel som innehöll maskineriet till den dåvarande vindbryggan. Både här och i slussrännan syns skillnaderna mellan Christopher Polhems konstruktion och den ombyggnation som byggdes av Nils Ericson på 1850-talet.

– Det är tydligt både i utformningen av stenblocken och i vilken typ av murbruk som har använts. Här vid tornets grund ser vi att Nils Ericson genomgående använde ett rödaktigt hydrauliskt bruk som klarade konstruktioner under vatten. Polhem använde två olika typer av bruk, ett klassiskt kalkbruk ovan vatten och sedan någon typ av sandinblandning under vatten som vi nu håller på att analysera. Kalkstenen som använts är troligen från Gotland, säger Jan Kockum.

Ett geni före sin tid

Slussen var ett utmanande byggtekniskt projekt som på många sätt blev ett passande avslut för universalsnillet Polhem, som höll i alla delar av bygget – men avled fem år innan det stod klart. Här kom all hans samlade kunskap i bruk, inom bland annat vattenkraft och slussning, byggkonstruktion och mekanik. Det satte också fingret vad Christopher Polhem själv ska ha uttalat: Fick jag leva om mitt liv skulle jag göra det i en annan tid och på en annan plats.

– Polhem var före sin tid, verkligen ett geni. När hans mekanik togs bort för att ersättas av Nils Ericsons sluss på 1800-talet så slutade delar av slussen att fungera utan att man förstod varför, eller hur det skulle åtgärdas. Det måste ha varit väldigt frustrerande, säger Jan Kockum.

Fynd från drottning Kristinas sluss

Även om dokumentationen av både Nils Ericsons och Christopher Polhems slussar nu nått sitt slut, är Kockums förhoppning att den fortsatta muddringen för nya Slussen kommer att leda till fortsatta fynd. Den utgrävning som skett hittills har stannat vid en halvmeter över nuvarande havsnivån eftersom den annars har riskerat att underminera vägen som fortfarande finns kvar ovanför den nuvarande och de tidigare slussarna.

– Vi hade gärna försökt att nå ner till äldre lämningar runt Polhems slussränna, till exempel lämningar av det medeltida försvarsverket eller från anläggningar i anslutningar till drottning Kristinas sluss från mitten av 1600-talet, men det är tekniskt omöjligt. I stället ska vi gå igenom muddermassorna och se vad vi kan hitta från den tidens konstruktion. De här båda tegelstenarna tror vi kommer från drottningens sluss, säger Kockum och visar två små kompakta, beige-gula tegelstenar.

Teglet är av nederländsk typ, och den allra första slussen byggdes med nederländsk hjälp. Denna var dock dåligt anpassad efter det svenska klimatet och för liten för 1700-talets större fartyg. 1744 kontrakterades så den åldrade Christopher Polhem.

Detaljerna kring hans snillrika konstruktion presenteras i en rapport som väntas bli klar först om ett par år. Men då är lämningarna sedan länge borta.