Framgångsmodellen: Märklins väg från konkurs till nya tåg

Till höger: Märklin nummer 3170, ett svenskt träklätt ellok, SJ littera D 109. Förebilden tillverkades 1925, modellen 1987. Foto: MATS KARLSSON/TT/Järnvägsmusen
Till höger: Märklin nummer 3170, ett svenskt träklätt ellok, SJ littera D 109. Förebilden tillverkades 1925, modellen 1987. Foto: MATS KARLSSON/TT/Järnvägsmusen

I över 130 år har de rullat på sina miniatyrbanor, modelltågen från Märklin. En årligt skiftande julartikel som standardiserades, blev var pojkes dröm och är nu heta samlarobjekt världen över.

Publicerad

Plötsligt ringer Peter Langhorsts mobiltelefon. Året är 2009 och modelltågsförsäljaren från Stockholm sitter på stor middag under den internationella leksaksmässan i Nürnberg. Det är sonen Hans, innehavare i tredje generationen av Europas kanske främsta modelltågsbutik, Eskader. Han hämtar andan, och meddelar:

– Märklin har gått i konkurs.

Medan Peter Langhorst bleknar börjar det ringa runtom i lokalen, i mobil efter mobil. Hela branschen tappar andan. Det otänkbara tycktes ha hänt.

Kan världens största tillverkare av modelljärnvägar verkligen ha gått omkull? Ett välskött företag som levererat högklassiga modelltåg till generationer av barn, ungdomar och vuxna. Deras handgjorda skalenliga modeller rullade i vartenda pojkrum under efterkrigstiden.

Med ens sviktade plötsligt marken under branschens fötter.

Peter Langhorst i familjens hobbybutik i Stockholm, Eskader. Eskader är världsledande på tillbehör till bland annat fartygsmodeller, och levererar till både privatpersoner och museer världen över.
Peter Langhorst i familjens hobbybutik i Stockholm, Eskader. Eskader är världsledande på tillbehör till bland annat fartygsmodeller, och levererar till både privatpersoner och museer världen över.

Det började i Göppingen, ett litet samhälle utanför Stuttgart i södra Tyskland. Där började plåtslagaren Theodor Friedrich Wilhelm Märklin 1859 tillverka leksaker som dockhus, båtmodeller, plåtkaruseller, träsnurror och annat smått.

De tidiga modelltågen var av trä och kördes på bord eller golv. De första på metallräls såldes 1866 av firman Ernst Planck i Nürnberg, den tyska leksaksindustrins centralort. Tågen drevs av små ångmaskiner med sprit som bränsle.

Märklin började till varje jul göra tåg på räls, drivna av urverk. Utförande och spårvidd varierade från år till år, tills en av hans söner 1891 kom på idén att de kunde göras med en och samma spårvidd varje år – 45 millimeter. Den kom senare att kallas skala 1.

Idén visade sig vara en snilleblixt. Standardisering innebar inte maskintillverkning, utan tågen byggdes fortfarande till stor del för hand. Skalan blev 1:32, när lokens och vagnarnas storlek anpassades till spårvidden, som mättes i tyska tum (2,61 centimeter).

Tågen var alltså ganska otympliga, och banorna krävde stora golvytor. Det skulle därför dröja ganska länge innan hobbyn fick spridning.

Under Märklins tidiga historia hade företaget ännu inte specialiserat sig på modelltåg, utan tillverkade även ångmaskiner som den på bilden. Det fanns 90 olika ångdrivna modeller i Märklins katalog 1910.
Under Märklins tidiga historia hade företaget ännu inte specialiserat sig på modelltåg, utan tillverkade även ångmaskiner som den på bilden. Det fanns 90 olika ångdrivna modeller i Märklins katalog 1910.

När Märklins söner Eugen och Karl tagit över affärerna utökades företaget genom att firman Ludwig Metz – också en plåtslagare som tillverkade leksaker – köptes 1891. På köpet fick de fler tåg i sortimentet, och de fick hästkärror, brandsprutor, sågverk och smedjor i miniformat.

De började därmed även tillverka skalenliga lok, vagnar och räls med en och samma spårvidd. Det räknas numera som starten för firmans modelltåg. Tidigare fanns ingen given koppling mellan spårvidd och modellernas storlek.

Den första banan gick i åtta och loken drevs likt jultågen med samma mekanism som klockor – ett urverk sattes i rörelse av en spiralfjäder.

Det var en enkel lösning som inte krävde elektricitet och den användes åtminstone in på 1950-talet av olika tillverkare, som meccanotåg från brittiska Hornby. En nackdel var att de inte kunde fjärrstyras, utan bara stoppas och vändas för hand.

Märklin hade ännu inte specialiserat sig på just modelltåg, utan gjorde även bland annat små ångmaskiner på bred front. 1910 hade firman 90 olika modeller i sin katalog. Världens största leksakstillverkare, Bing i Nürnberg, tillverkade både ång- och eldrivna modelltåg under samma tid. Det var de som skulle komma att krympa dem till mindre format.

Årtiondena kring förrförra sekelskiftet var modelltåg mycket långt ifrån en folklig hobby. De tog alltför mycket plats i normalsmå hem, som oftast saknade elektricitet. Genombrottet för modelltågen skulle dröja ytterligare.

Märklins mest klassiska lok: ”Krokodilen” i skala H0, en 27 centimeter lång och 925 gram tung dröm för modelltågsfantasten. Det schweiziska ellok som är förebilden konstruerades cirka 1918, modellen föreställer ett lok ur den första lokserien. Förebilden byggdes och användes i daglig trafik ända in på 1970-talet.
Märklins mest klassiska lok: ”Krokodilen” i skala H0, en 27 centimeter lång och 925 gram tung dröm för modelltågsfantasten. Det schweiziska ellok som är förebilden konstruerades cirka 1918, modellen föreställer ett lok ur den första lokserien. Förebilden byggdes och användes i daglig trafik ända in på 1970-talet.

Ett hinder för utvecklingen blev första världskriget, där civil produktion ställdes om till militär, försvarsindustrin paxade all metall och priserna drevs upp på det lilla som nådde civila marknaden. Och personal kallades ut i kriget.

Här växlar historien in på ett stickspår. För det var inte i föregångslandet Tyskland som dagens modelltåg i ”bordsstorlek” föddes, utan i Storbritannien. Leksaksfirmor i Nürnberg valde att samarbeta med lika krigsdrabbade brittiska firmor.

Redan i slutet av 1910-talet hade tyska modellbyggare börjat experimentera med tåg i mindre format. De första togs fram av Bing, och fokus låg på att få fram fungerande modeller, inte att bygga dem skalenligt.

Ett nytt format började ta form i början av 1920-talet. Skalan var 4 millimeter per fot, eller cirka 1:76. Loken byggdes både med urverk och eldrift. En av de tekniska svårigheter som britterna hade knäckt var storleken på elmotorer. De var för stora för mindre skalor, vilket i sin tur berodde på att koppartråden som de lindades med var ganska grov.

Märklin nummer 3170, ett svenskt träklätt ellok, SJ littera D 109. Förebilden tillverkades 1925, modellen 1987. Skala H0. Den stora förebilden är bevarad som museilok i Kristianstad.
Märklin nummer 3170, ett svenskt träklätt ellok, SJ littera D 109. Förebilden tillverkades 1925, modellen 1987. Skala H0. Den stora förebilden är bevarad som museilok i Kristianstad.

Det skulle komma att lösas i Skottland, där hembyggare tog fram tunnare tråd.

Edward Beal, präst i skotska kyrkan, var en av de första som byggde skalenliga tåg i den mindre skalan. I början av 1930-talet startade han firman Merco i Dundee, som också tillverkade verklighetstrogna vagnar och byggnader i skalan. Den skulle komma att ligga till grund för dagens vanligaste format, H0, vilket står för halv-noll, med skalan 1:87.

Formatet innebar att banorna kunde byggas på bord, vilket var ett stort lyft. Men kommersiellt utvecklades skalan av den tyska firman Trix, som startats av Bings före detta vd. På grund av nazisternas maktövertagande 1933 hade några tyska firmor valt att verka under brittisk eller annan flagg. Andra flydde helt enkelt Tyskland.

På grund av tyskhatet nämndes dock inte samarbetet av britterna, vare sog under eller efter kriget. På kartongerna stod att tågen tillverkats med ”kontinentala” delar.

Packning av Märklins modellok i Tyskland 1985.
Packning av Märklins modellok i Tyskland 1985.

Märklin, Trix och de flesta andra firmorna använde körenheter som matades med 16 volts lågspänd ström från transformatorer som anslöts till tidens hushållsel på 110 volt. Märklin valde växelström på 0–20 volt, medan Trix och andra valde likström på 0–16 volt.

Växelström kom redan på 1830-talet, men transformatorn var ganska ny när bröderna Märklin lanserade sin modelljärnvägsstandard 1891. Den uppfanns 1879 av amerikanen William Stanley, som även tog fram den första fungerande växelströmstransformatorn sex år senare.

Övergången till lågspänning kom att sätta fart på Märklins utveckling. Lösningen var en strömförande mittskena och jord i de båda rälerna. Loket fick sin ström via en släpsko under chassit till mittskenan. Firman tog även fram en likströmsversion med strömmen i rälsen, där ena skenan var plus och den andra minus. För att backa slog man om strömriktningen.

Med växelström användes i stället ett magnetrelä i loket, som slogs på med en kraftig puls på 24 volt. Det fick tågens lampor att blinka till och loken att ta ”bocksprång” om reläerna var feltrimmade. På enklare modeller fanns i stället en spak i loket för omställning.

Det blev dock Trix som lanserade skalan 00 kommersiellt på vårmässan i Leipzig 1935, medan Märklin presenterade sin version på höstmässan. Skalan blev 1:87 och skapade stort intresse tack vare det kompaktare formatet. Rälsen var lagd för modellrallare i alla åldrar.

Men än en gång kom ett krig emellan.

När hemdatorer och handhållna spel slog igenom stort under 1980-talet falnade intresset för modelltåg. Det fick Märklin att storsatsa på digitala lösningar. 1984, året innan denna bild från Tyskland, kom Märklins första digitala centralenhet och handkontroller anslutna med kabel för varje lok.
När hemdatorer och handhållna spel slog igenom stort under 1980-talet falnade intresset för modelltåg. Det fick Märklin att storsatsa på digitala lösningar. 1984, året innan denna bild från Tyskland, kom Märklins första digitala centralenhet och handkontroller anslutna med kabel för varje lok.

Andra världskriget innebar, likt det första, ett stort avbräck för branschen med omstyrning till krigsproduktion. Märklins roll är oklar, men firman höll låg profil. Medan mindre firmor gick omkull hade Märklin och Trix fått ett stort grepp om marknaden när kriget var över. Tack vare att de hunnit utveckla nya tekniska lösningar och modellparken före kriget slapp de börja om från noll. 1947 kom Märklins första katalog i skala 00, som tre år senare döptes om till H0, vilket står för ”halv-noll” – det vill säga halva ursprungliga skalan från 1891.

Åren 1945–1975 kom att bli modelljärnvägarnas guldålder. Åtskilliga pojkar som växte upp i efterkrigstidens tillväxt sysslar fortfarande med hobbyn.

Under 1950-talet började Märklin göra karosser i plast, i stället för gjutna kåpor i en zinklegering. Det gjorde tågen lättare, men de tappade också en del charm, enligt inbitna fantaster. Men ekonomiskt var det ett lyft, då ett pressverktyg för metall höll för 50 000–100 000 gjutningar, medan verktyget för plast klarade över 250 000.

Fast helt och hållet övergavs inte metallen. Alla underreden och chassin göts i metall, och större lok som den klassiska monstermodellen ”Krokodilen” – ett schweiziskt dubbellok som drog tunga godståg på Gotthardlinjen genom Alperna.

Under 1960-talet utvecklades modellparken med fler modeller och ökad naturtrogenhet. Alla beteckningar och siffror på loken skulle exempelvis vara korrekta. Och allt fler lok och vagnar från olika länder togs fram, som svenska. Redan i mitten av 1950-talet kom de första loken.

På 1970-talet började Märklin tillverka nostalgimodeller med ånglok och andra förebilder som tagits ur trafik, parallellt med moderna tåg. I mitten av årtiondet stod Märklin och hobbyn på sin absoluta topp. Men så kom tv- och dataspelen.

Maj Langhorst demonstrerar ett Märklinlok i den större skalan, kallad Skala 1. Spårvidden är 45 millimeter och skalan är 1:32.
Maj Langhorst demonstrerar ett Märklinlok i den större skalan, kallad Skala 1. Spårvidden är 45 millimeter och skalan är 1:32.

I slutet av 1970-talet började intresset för modelltåg att minska och störtföll under 1980-talet med hemdatorer och handhållna spel som Donkey Kong och Super Mario. Det fick Märklin att storsatsa på digitala lösningar. Den första kom 1984 med en centralenhet och handkontroller anslutna med kabel, en för varje lok. Därmed kunde varje tåg kontrolleras separat.

De följande åren utvecklades det så att upp till 80 lok kunde köras via centralenheten.

I början av 2000-talet fick hobbyn en nytändning med mer avancerade digitala styrsystem. Förutom att styra upp till 256 lok kunde nu även signaler och växlar kontrolleras via centralenheten. Denna kunde även kopplas till en dator för avancerad programmering med till exempel tidtabeller.

– När handkontrollerna blev trådlösa var det ett mycket viktigt tekniksprång, som gjort det mycket lättare att köra tågen, säger Peter Langhorst.

Mot slutet av 1990-talet hade hobbyn länge dragits med en gubbstämpel; det var samma män som kört modelltåg som pojkar på 40-talet som fortfarande höll hobbyn vid liv. Men den digitala revolutionen innebar en föryngring, när hobbyn korsbefruktades med datorhobbyn.

I dag kan man köra ett i stort sett obegränsat antal tåg på en och samma bana, där vart och ett har sitt eget köraggregat. En dekoder i varje lok översätter digitala kommandon avsedda bara för dem. Förutom hastighet kan man styra ett otal parametrar, som ljus och ljud – inte bara visslor utan till exempel ljudet av kol som skyfflas i ett ånglok. Antalet effekter ökar stadigt.

Tobias Blessing, anställd på Märklin, arbetar på ett modelltågslandskap i Göppingen, Tyskland. Under pandemin fick företaget ett rejält uppsving, med en kraftigt ökad försäljning, och såg helt nya kundgrupper satsa på modelltåg som en ny hobby. Foto: FELIX SCHMITT/TT
Tobias Blessing, anställd på Märklin, arbetar på ett modelltågslandskap i Göppingen, Tyskland. Under pandemin fick företaget ett rejält uppsving, med en kraftigt ökad försäljning, och såg helt nya kundgrupper satsa på modelltåg som en ny hobby. Foto: FELIX SCHMITT/TT

Ändå kom larmet om Märklins konkurs 2009. Hur kunde det vara möjligt?

Det visade sig att riskkapitalister bit för bit hade köpt upp andelar av ägarfamiljerna, alla ättlingar till grundaren Theodor Märklin. De var ute efter att slimma produktionen, kamma hem stora vinster och sälja ut dyrt.

– De hade inte en aning om branschen, säger Peter Langhorst.

En liten del av produktionen flyttades till Kina, och efter tre år hade firman körts ekonomiskt i botten. En konkursförvaltare konstaterade att orderböckerna var fulltecknade och att krisen framkallats av de nya ägarna.

Konkursförvaltaren Michael Pluta var Märklinfantast och tog själv hand om rekonstruktionen. Tillverkningen togs hem till Göppingen och Ungern, samtidigt som firman kompletterade med ny teknik.

I kombination med nya material i de modellvärldar som tågen kör igenom – bland annat 3d-printade byggnader med stor detaljrikedom – har den gamla mekanisk-elektriska hobbyn återfötts i högteknologisk skrud.

FAKTA

Märklins skalor och kringutrustning

1859 Leksaksfabriken Märklin grundas.

1866 Första modelltåget på metallräls, från firma i Nürnberg.

1891 Märklin börjar göra tåg med spårvidd 45 millimeter, skala 1.

1898 Företaget lanserar skala 0 med spårvidd 36 millimeter.

1904 Urverksdrift ersätts med 110 volt växelström.

1924 Dagens vanligaste skala, då kallad 00, införs av konkurrent.

1926 Transformator till 20 volt växelström införs.

1935 Märklin börja tillverka i skala 00, 1:76.

1938 Kontaktledning gör det möjligt att köra flera tåg på samma spår.

1950 Skala H0, 1:87.

1984 Märklin blir först med digitalt styrsystem.

1994 Märklin köper konkurrenten Trix.

2009 Märklin konkurshotat, rekonstrueras.

Märklintåg tillverkas i dag i tre skalor, H0, Z och 1, med en överväldigande andel i skala H0. Här är firmans samtliga skalor genom åren.

Skala 1, firmans ursprungliga skala 1:32. Återupptogs 1969.

Skala 0, 1:43. Återupptogs 2007 av annan tillverkare.

Skala 00, 1:76. Ersattes 1950 med H0 (halv-noll)

Skala H0, 1:87. Den klassiska modelltågsskalan.

Skala N, 1:160, på 1960-talet.

Skala Z, 1:220, lanserad 1972.

Vid sidan av dessa skalor har det funnits ett otal andra, från olika tillverkare. Standarderna har skiftat i olika delar av världen. En japansk tillverkare har tillverkat de hittills minsta tågen, i skala T, 1:450.

--

Kringutrustning

Modelltågsbranschen omfattar inte bara järnvägarna, utan en hel industri som gör tillbehör i miniatyrformat. Här är några av de stora firmorna inom olika segment:

Byggnader: Faller, Vollmer, Kibri, Noch, Joswood.

Bilar och båtar: Wiking, Herpa, Brelkina, Märklin, Busch, Praliné.

Figurer: Preiser, Noch.

Byggmateriel: Faller, Vollmer, Noch.

Tillverkningen av själva tågen involverar även firmor som till exempel lackerar vagnar. Många underleverantörer har genom åren köpts upp av Märklin.

Till allt detta kommer en stor andrahandsmarknad för både tåg och kringutrustning, och en samlarmarknad för sällsynta och dyrare objekt.

Källa: Peter Langhorst